Freja 1 månad (och lite till*)

*) Kan vi låtsas som att det här inlägget publicerades den 25:e och att det inte försenades pga force majeure och datorhaveri? #stackarsandrabarnet

Det är dagen före din första månadsdag och du har velat amma konstant hela eftermiddagen. Jag går ut i den mörka kvällen med blöjroskisen för den lilla egentid man kan få som mamma till en nyföding. Du är missnöjd när jag återvänder, och jag bälgar i mig några glas vatten stående vid kökskranen innan jag resignerat slår mig ner i soffan igen.
Du somnar vid min axel sedan, kroppen som en ostbåge och munnen på vid gavel. Du doftar lite sött ur munnen och lite surt från ena ärmen på din body. Ditt Kela-kort som kom med posten i dag ligger på soffbordet och din hud är mjuk mjuk mjuk.

Du föddes en tisdag då kylan kom till Esbo och barnmorskorna fick skrapa rutorna på sina bilar på väg till Jorv. Varje tisdag gläds jag åt att se på Ensitreffit alttarilla men förfasas över att du redan blivit en hel vecka äldre. Du är mitt lilla barn, troligen mitt sista barn, och jag tänker att det kommer att bli himla jobbigt om jag ska fortsätta sörja varje timme du åldras.

Det är konstigt att jag har barn i plural nu, att jag kan prata om barnen och mena dig och din bror. Däremot är det inte alls konstigt att du finns. Att du och jag mådde bra efter förlossningen, och kanske att jag redan var mamma, gjorde det lätt att bara bära in dig i familjen. När du låg i magen sörjde jag att jag på grund av förlossningsrädsla höll lite lite distans till dig, men när du väl var ute var du genast min och vår. Mest min faktiskt, än så länge, din pappa har fullt upp med Hugo tyvärr. Ibland går han iväg för att byta din blöja och stannar borta länge, då vet jag att han stulit till sig en mysstund med dig och det gör mig glad. Hugo är för övrigt väldigt fascinerad av dig, det är så fint att se hur han alltid vill önska dig godnatt, eller paja dina kinder när han kommer hem.
Du har min mun och din pappas läppar, och den allmänna opinionen är att du liknar din pappa. Ur vissa vinklar är du en exakt kopia av din storebror som bebis, men mest är du din egen.

Du sover rätt mycket, gärna i famnen men också bra i vagn och om nätterna invirad och i mammalådan i din säng. Du ökar bra i vikt – detta är nytt för mig! – och lägger de nya grammen i dina kinder och din haka. Du har vuxit ur de första plaggen och börjat använda Newborn 2-blöjor. Du har en stark nacke och betraktar gärna världen från våra axlar eller skötbordet.
Jag har fortfarande kvar resterna av en blombukett jag fick när du föddes, och jag lägger underligt stor vikt vid det. Att du ännu är så liten att hortensian finns kvar. Vad spelar det för roll, när du är här med oss nu?
Alltid, alltid kommer vi att hänga ihop. Vi kommer att skrika åt varandra, och vi kommer att kramas ännu mer. Jag är din mamma nu.

Hugo två år!

I dag är det din andra födelsedag, grattis Hugo! Jag tittade på bilder från din ettårsdag nyligen, och även om du såklart utvecklades något alldeles otroligt under ditt första år så är du nog en helt annan liten person nu, ytterligare ett år senare. Ett barn. Samtidigt är du samma lilla plutt som du varit alldeles från början, glad och trygg.

”Han är nog lite lillgammal, säger saker man sällan hör från så där små barn”, sade två av pedagogerna på ditt sommardagis i veckan. Jag log stort. För några veckor sedan var vi på resa i Italien och du pratade så mycket i bilen att alla blev helt matta. Du var inte tyst en sekund. Allt noterar du, kommenterar du, minns du. Du kan ord som cabriolet, schakttraktor och lennonjohtotorni och du berättar med långa meningar (6-7 ord) vad som händer. När jag FaceTime:ade med dig när du var i Österrike, berättade din pappa vad ni gjort och du inflikade viktiga detaljer om currywurst och en ko som kissat. Just nu pratar du ganska mycket blandspråk, böjer svenska ord in i finska meningar. Du kan räkna till tio på svenska och fem på finska, även om du inte förstår dig på mängd mer än en, två, många. Du kan oändligt många sånger som du högt och falskt sjunger för oss, gärna i bilen. Du använder också röstens olika tonlägen, högt och gällt eller djupt och mörkt, och du härmar barn som talar mindre tydligt än du.

Du är ungefär 84-85 cm lång och väger 12, kanske 13 kg. Din mage är inte längre lika rund, men dina armar är lite barnknubbiga och dina kinder darrar fortfarande när du springer. Du kan stiga upp för lägre trappsteg utan stöd och kommer upp i stolar själv, men är fortfarande ingen vild klätterapa. Din lilla trehjuling vill du väldigt gärna skuffa omkring, men helst inte sitta på. Du älskar vatten, dyker självmant in under duschstrålarna och plaskade dig blå i poolen i Italien. Jag är så glad att du fortfarande älskar att läsa, annars är det främst fordon och lite Duploklossar som upptar din fritid.

Du sover mellan 20 och 6, 7, oftast bra men i perioder hamnar du i vår säng under morgonnatten. Är du övernatten hos mommo & mofa eller mummi sover du alltid som en prins. Du äter fortfarande gärna och mycket, har helt på sistone börjat kinka lite med maten vilket är något helt nytt för oss alla :D. Mjölk är fortfarande det bästa du vet, och karelsk pirog är din delikatess.

Du trivs på ditt dagis, och det är en oerhörd lättnad, speciellt nu när du gått en vecka på sommardagiset och det varit mycket gråt och ynklighet. Du är intresserad av andra människor, men kan vara avvaktande först innan du blir varm i kläderna. Du har varit rätt pappig hela våren, något som förstärkts av att jag har svårare att göra alla saker med dig i och med min växande mage.

När jag skriver till dig nästa gång, kommer du att vara storebror. Det är svårt att begripa att det ska komma en till blandning gener som kommer att vara lika fantastisk som du, men på andra sätt. Att det ska finnas två av er, våra barn.

Men Hugo, av dig finns det bara en. Jag är så glad att jag får dela mina dagar med just dig. Min förstfödda, min busbus, min finaste lilleman. Mamma älskar dig.

1,5 år

Hugo ligger lugnt i sängen och vilar. Han somnar nog snart.
Jag står i Prisma och tittar på regnbyxor när det kommer sms från dagis. På måndag morgon tultade du in där i pandatossor och en paita med bilar på, och när fredagen kom, skulle du sova dagssömn därför första gången. Och det gör du! Och jag – jag står i Prisma och gråter.

I dag är det ett och ett halvt år sedan du föddes.

Du har varit en liten hjälte under din dagisinskolning, även om det märks på din nattsömn att det hänt något stort i ditt liv. Du började genast nämna dagispedagogerna vid namn härhemma, och en dag satt du i min famn på dagis, utbrast du ”Catarina!”, gick iväg till barnet, pajade hennes axel och slog dig ner bredvid henne. Du tassar nöjt omkring och upptäcker nya leksaker, du har din egen lilla potta och säng och jag har hängt upp dina regnkläder i tamburen. Att du går ut i livet nu, får ett helt eget universum som din pappa och jag har begränsad inblick i! Att det är andra människor som kommer att ge dig mat, famntid, utmaningar och näsdukar. Mitt stora lilla barn.

Du började äntligen gå för lite mer än en månad sedan, och det har öppnat nya världar för dig. För oss känns det fortfarande lite ovant att se en liten blond kalufs komma vandrande på 80 cm höjd. Du tycker om att rymma några meter, kiknar av skratt när vi hinner ikapp dig. Du är närmast besatt av att stänga lock/korkar/dörrar som är öppna, annars är racerbilen, lekköket och framför allt dina Duplo-djur ditt bästa tidsfördriv. Du är intresserad av färger och siffror, kollar på de granna prickarna på din haklapp tillsammans med din pappa. Du är otroligt uppmärksam, när du kommenterar något har vi lärt oss att titta noggrant omkring, för oftast har du rätt. Oftast lyser faktiskt månen, kanske syns det en buss på vägen eller en uggla i mönstret på kaffemuggen.

Du pratar fortfarande mer än dina jämnåriga. Korta meningar, även med verb. Hela sångverser! Efter att vi var på resa i november känns det som att du blev nästan helt finskspråkig (!). Du kan sätta ord på dina minnen, plötsligt nämner du något som hänt för flera dagar sedan, såsom fågelnamn och –ljud som mummi lärde dig på julen. Du älskar älskar när någon sjunger för dig, din mun rör sig samtidigt och ibland sjunger du nästa strof. Vi är dina jukeboxar du beställer Sov du lilla videung, ”Heppalulu” och Imse vimse spindel av. Häromdagen läste jag en av dina älskade Ingrid-böcker för dig, och så läste du en annan för mig. Bläddrade och berättade vad du såg.

Efter några tuffa sömnskolekvällar lite före jul har du somnat och sovit snällt – eller ja, fram till dagis i alla fall. Dina största utmaningar är fortfarande att vänta på maten när du väl förstått att det är på gångs, att inte stoppa hela bananen i munnen på en gång och att orka stiga upp fastän du faller med vinterkläder på och det är lite kämpigt. Jag ser mig själv i just den icke-envisheten.

Du har tolv tänder men snart kommer det nya igen. Lång rygg, en liten pömppis och smala armar. Mommo ansade dina rufsiga lockar i nacken, men så fort du får varmt blir håret på huvudet alldeles lockigt igen.
Du är sedan länge en egen liten fantastisk person. Tänk att din pappa och jag får känna just dig, att vi får lyssna till dina funderingar och bli pajad av dina lena och dregliga händer i våra ansikten. Att du väljer våra famnar framom andras.

När jag går längs gatan utan vagnen och dig, vill jag berätta åt hela världen att du finns. Alltid kommer du att finnas i mina tankar, alltid kommer du att vara min förstfödde, alltid kommer jag att vara din mamma. Alltid kommer jag att älska dig.

1 år 3 mån

Hej lilleman, 15 månader i dag.

Här springer tiden iväg, du och jag har varit hemma tillsammans sedan slutet på augusti. Det går finfint. I början hade du en extremt gnällig period, sällan skådad faktiskt, en av få tydliga utvecklingsfaser hos dig. Nu är du ditt vanliga glada jag sedan länge, tack och lov för det! Nattningarna däremot, har efter ett rätt smärtfritt första år sedan några månader tillbaka blivit utdragna jobbiga historier där du helst vill ha våra händer på dig i 45 minuter, det är INTE uppskattat av din pappa och mig. Vi hoppas naivt att det hänger ihop med dina motoriska framsteg..?

Du går inte ännu, annat än längs soffkanten och, när du själv är på humör, med din gåkärra, kärrrra. Du är försiktig av dig, kastar dig inte ut i det okända om du känner dig osäker, och det kan nog både din pappa och jag relatera till. Men du kryper snabbt snabbt, kiipa!, och ställer dig upp överallt. Du gillar att stå vid trädgårdsdörren och spana ut, det var gulligt tills jag märkte att du gnagat på träet i dörren. Vad är det för bäverfasoner?

Du pratar pratar pratar dagarna i ända, du är mitt lilla kommentatorstrack härhemma. Du härmar oss massor, och du kan typ alla ord. Alltså på riktigt. Du förkortar dem till två stavelser, och vissa ord – faktiskt de vanligaste, kanske för att du hör dem på både svenska och finska dagligen? – ger du en helt egen tappning. Bokstaven R bereder dig inga problem. Du känner igen både närfamilj men också bebiskompisar på bild. Ber om dina älskade böcker (Ingrid & Ivar). Säger t.ex. tunnel, pelikan (!), helikopter, bravo, puuro. Det är så häftigt att få följa dina tankar redan nu!
Du kallar mig för äiti och din pappa för pappa, alltså på ”fel” språk. Igår sa du din första mening, pappa hem. Före det har du återberättat saker du kopplar till personer; Petra. Heppa!; djurljud, Pöllö, huhuu eller saker som finns i parken när jag nämner den (!): kangi, (sand)lååda, (rutsch)baana, ka-ka-ka (en stor trägroda du av någon anledning är förtjust i). Djur gillar du tydligen. Kielellisesti erittäin lahjakas skrev din läkare.

Du älskar bussar och hissar. Att ropa i tunneln på väg hem från parken. Böcker, att äta, dina närmaste släktingar. Att umgås med både barn och vuxna, men i små grupper. Vi går på musiklekis på tisdagar och de första veckorna var du väldigt blyg när de andra barnen tultade omkring då du ännu inte kan göra det. När vi alla sitter ner vill du gärna krypa till de andra barnen, och trummorna är alla barns favorit.
Vi har meddelat babysimmet att vi kommer att sluta snart, och du har fått en dagisplats där du kommer att ha börjat när jag skriver till dig nästa gång. Mitt tassiga lilla barn, att du börjar blir så stor redan?

Du älskar att kramas, och jag älskar att du har den mjuka sidan. Halii. Du ger dem inte på beställning åt t.ex. morföräldrar och mummi, och det respekterar vi. Däremot tvångskramar du gärna dina bebiskompisar efter att ha blivit varm i kläderna, det ser väldigt lustigt ut.
Du har korkskruvslockar i nacken, långt hår ovanpå huvudet och en kortkort pannlugg. Jag ser på bara några månader gamla bilder att ditt hår har vuxit mycket. Själv är du ganska mini, men vi har börjat ge större matportioner och du äter allt vi ställer fram (= matar dig med). Därför har du nu fått en liten gubb-pömppis och väger strax över 9 kg. Spräcker du 10 före året är slut?

Du har ett underbart skratt, och vi gör allt för det. En vän skrev så fint på Facebook, att deras nyfödda bebis är den minsta i familjen men det största de har. Jag lånar hennes ord i dag. Mummin muru, mommos gulle, mofas kaveri, isin höpö, mammas nalle. Vi älskar dig så.

Hugo ett år

Ungen min, hjärtat mitt
Se på dig nu
Jag älskar så innerligt
Den som blev du

Jag ser på dig, din höga panna och dina mjuka fina öron. Vackra blåa ögon, ljust hår som växer ojämnt över huvudet och lockar sig vid öronen och i nacken. Åtta tänder har du nu, och ivriga händer som plockar och petar. I dag fyller du år min finaste, det är din allra första födelsedag och du har fått några prasslande paket och en silverfärgad ballong. Du ska få ägna dig åt dina favoritaktiviteter också; kangi (gunga) och gunka (badibunka). Du upprepar de orden ofta längs med dagarna, och när vi väl tar fram ditt lilla badkar hinner du knappt få av dig kläderna av iver.

Du är en nöjd och glad liten typ, du älskar din mjölkflaska och att bläddra i böcker. Allt vill du stoppa i munnen och smaka på, och du har en stor mun, så träklossarna får du leka med bara under uppsikt. Du tycker om att kika bakom badrumsdörren när din pappa eller jag går på toaletten, då hör man strax dina små armar dra sig över golvet och sen kikar en näsa och två glada ögon runt hörnet. Tvätt- och diskmaskinerna är också väldigt roliga att peta på!

Du är motoriskt sen och verbalt tidig, kan nästan tjugo ord som du glatt strör omkring dig. När du vaknar brukar du ibland gå igenom en del av din vokabulär, ord för ord, det är ett himla sött ljud att lyssna på.
När du vill mysa trycker du din panna mot våra halsgropar, som en kärleksfull liten tjur. Några enstaka gånger somnar du ännu i våra famnar, alldeles varm och tung och underbar. Fast tung är du egentligen inte, du har vuxit 24 cm sen du föddes men väger ännu under nio kg.

Du kom till världen med buller och bång älskling, och det gör mig ledsen att jag inte kan tänka på det som den finaste stunden i mitt liv. Du däremot, är det finaste som har hänt oss. Varje kväll när du har somnat brukar din pappa och jag prata om vad du gjort i dag, titta på bilder av stunder den andra kanske har missat.

Varje dag i mitt liv, nästan varje vaken timme, kommer jag att undra var du är och hur du har det. Vi kommer att skrika åt varandra, men också kramas flera gånger än det går att räkna. Mata, trösta, torka, paja, söka, ropa, älska.

Grattis på födelsedagen Hugo!

11 månader

Du närmar dig ett helt år med stormsteg nu, några av dina babykompisar har redan fyllt och inte heller de som är yngre än du är så små mera. Du är inte nyast längre, du är nästan ett barn, och även om det är fantastiskt att se dig växa och utvecklas är det nästan en sorg också. Aldrig mera ska du vara så liten som du en gång var.

Du har fyra EDIT: fem tänder nu, de två nya ploppade upp under veckan på Mallorca. Du älskar fortfarande tandkräm och öppnar snällt munnen och säger Aaa när du får syn på tandborsten. Vi tycker förstås att du är ett geni när du kopplar ihop olika reaktioner och ord med händelser, som att du sa ”gunka” när du återförenades med din badibunka. Vatten är fortfarande ditt favoritelement, det är en glädje att se ditt frenetiska plaskande.

Det känns som att du lär dig flera nya ord i veckan, en del är förstås bara härmande men tack, pappa, lampa, vaippa, vauva (om både dig själv och andra barn), kukka och ”lallo” (pallo) benämner du helt själv. Du älskar böcker, bläddrar snabbt snabbt när vi läser för dig men ålar självmant fram till dem på golvet och lägger dig med benen i luften och läser. Jag har lånat en massa böcker från biblioteket, testar dem för att se vad du gillar. Och sånger! Den om de små grodorna är rolig, kack-kack-kack sjunger du efter oss när vi sjungit refrängen.

Du är en virvelvind på skötbordet, det kan bli riktigt svettigt och jobbigt där du rullar fram med rumpan bar medan jag försöker fästa blöjtejpen. Då blir mysstunderna än mer värda, eller ditt hjärtliga skratt när man tittar fram bakom ett hörn eller håller dig upp och ner. Du river av strumporna med belåtna ljud, vet att du får uppmärksamhet då.

Du får mig att skratta och le dagligen. Min telefon exploderar av bilder på dig, och jag kan inte få nog av dem. Av dig. Jag memorerar dina lockiga tofsar vid öronen, dina miner, ljudet du gör när du får tutten i munnen.

Du älskar barn, tycker hundar är spännande och att andra människor är super bara de ger dig uppmärksamhet. Du har precis börjat grina med ihopknipna ögon och ett flashande av tandraden, det ser väldigt knäppt ut.
Min kloka lilla knäppis. Min bebis. Mitt barn.

10 månader

När du föddes blev jag till
En gång till

Jag blev din mamma

– ur Du. Dikter för nyfödingar av Stina Wirsén

I dag är du tio månader gammal. I dag firar vi min första morsdag. Tänk att jag tillhör den kategorin nu, att jag är så gammal att jag inte bara kan gratulera min mamma utan också bli gratulerad själv? Samtidigt känns det 100 % naturligt att jag är just din mamma, även om jag kan ha svårt att förstå att något så fantastiskt som du är sprunget ur oss.

Min ljudliga ljuvliga solstråle. Vilken månad du har haft! Det känns som om du gått från att vara bebis till att vara ett litet barn på bara några veckor. Du har fått gunga mycket eller åka längs vägarna i din nya cykelstol. Du har börjat fridyka på babysimmet och du pratar massor, härmar våra ljud och stavelser, säger kack/tack efter maten och bappa när du får syn på din pappa. Det är häftigt att det är svenskan som är tydligast i ditt medvetande, även om det är finska du hör längs dagarna nu när du är hemma med din pappa. Du vinkar hejdå och godnatt, åt oss och varje gång du får syn på den vinkande pandan på planschen i ditt rum. Du har äntligen börjat åla, väldigt mödosamt och vingligt, men framåt segar du dig. Du är en virvelvind över våra golv ändå, rullar och skjuter dig bakåt på rygg och svänger dig, oftast in under bord och skåp, häromkvällen hela vägen in i vårt sovrum medan vi andra åt.

Du var ensam övernatten hos mommo och mofa! Det gick väldigt bra förstås, fram tills att vi ivrigt hämtade dig nästa dag och du förstod att vi varit borta, då blev du väldigt väldigt ledsen. Om du bara visste hur mycket vi tänkte på dig medan du var borta, hur vår längtan var direkt fysisk. En dag kommer du kanske själv att bli förälder, och först då kommer du till fullo att förstå hur mycket vi älskar dig.

Du sover lite längre nätter igen, halleluja, och du gillar mat och älskar mjölk och välling. Vid matbordet gapar du som en fågelunge när du svalt och blir lite förnärmad om man tar för lång tid på sig med nästa sked. Du älskar din svarta Brio-låda och de granna klossarna, men ser du inte dem rullar du fram till någon av dina böcker och börjar bläddra i den, länge kan du göra det. Du river i snöret till din vappballong, försöker ivrigt suga i dig all tandkräm från tandborsten och när jag håller dig upprätt spanar du nyfiket ut över rummet.

Om ett år kommer du att gå på dagis och hämta hem någon limklibbig skapelse åt mig som morsdagskort. Det kommer att vara strykfult och den finaste gåva jag någonsin fått.

Nio månader

Nio månader gammal är du i dag. Nio månader bar jag dig som ett litet hallonfrö i magen, och nio månader har du varit min ständiga följeslagare på utsidan. Fast numera är det din pappa som sköter dig om dagarna, medan jag hoppar på bussen till jobbet. Det känns… konstigt. Stundvis skönt, det kan jag erkänna, men mest konstigt. Ska det vara så här, att man ska tvingas jobba igen? Ser ni inte att du har hamsterkinder som jag vill pussa på, lent hår att smeka, en smal nacke att sniffa i?

Du ler mycket, och snödrivorna utanför fönstret smälter när du gör det. Du har två tänder i underkäken, hår som lockar sig vid öronen när du blir varm och en massa miner och ljud. Jag älskar att du pratar så mycket, testar dig fram genom ljuden. Du plockar upp små majsringar med pincettgrepp, du härmar oss när vi smackar med läpparna och häromkvällen vinkade du och ljudade hej-hej. Du ljudar en massa stavelser också, bland annat mam-mä som jag tror betyder mjölk. Mjölk är nog det bästa du vet, du släpper allt du har för händer när du får syn på en tuttflaska. Jag slutade amma de sista dagarna i mars, jag hade sörjt det på förhand så det största problemet var hur ont det gjorde fysiskt. Också den prövningen har du tagit som en kämpe! Lite mer fysisk är du mot mig än mot din pappa, kniper med dina små fingrar och har sugit på mina armar och kinder några varv, men annars kom du nog över det snabbare än jag.

I söndags åt du en middag som bland annat innehöll ett halvt hårdkokt ägg, och några timmar senare rev du dig på öronen, blev prickig i nacken, flammig över bröstet ryggen ansiktet benen. På barnjouren på Jorv fick du en vuxensäng, där pratade du glatt när läkaren undersökte dig och sedan låg du med ena benet korsat över det andra och var nöjd med att få titta på valvakan i tv. Både din pappa och jag är ju allergiska, så att du skulle få våra usla gener var ganska givet, men det var först när vi äntligen var på väg hem och läkaren räckte över ett recept på en adrenalinspruta som skräcken kramade om mitt hjärta med en iskall hand.

Sedan jag började jobba har du de flesta morgnar vaknat ohemult tidigt, mellan fem och sex sisådär. Det är tungt, speciellt som inte ens du själv är pigg då. Din pappa och jag hoppas på att det är någon form av separationsångest, samtidigt som det skär i hjärtat att tänka på att du kanske känner något sådant tungt i din lilla lilla kropp. Jag lämnar dig aldrig Hugo, var inte rädd.

Du älskar fortfarande att flyga på mage, och att titta på dig själv i spegeln eller på telefonen. Hesa skratt skrämmer dig. Du är väldigt kramgo, och ditt senaste specialintresse är våra ögonfransar. Du backar många meter, och varje vecka tänker jag att den här veckan kommer du att fatta hur du ska komma framåt. Du är den finaste bebis som någonsin funnits, och du är vår vår vår. Alltid ska jag älska dig.

Åtta månader

Hugo, min lilla strandraggare. I dag är du åtta månader och vi är på Langkawi där du får simma och plaska av hjärtans lust. Du har börjat protestera mera mot saker du inte gillar, och jag kan inte riktigt avgöra om du faktiskt tycker väldigt illa om det (t.ex. att lägga dig ner för påklädning, något du inte tidigare protesterat mot), eller om du helt enkelt känner hur dina olika beteenden genererar reaktioner i din pappa och mig. Hur som helst är det ett lite nytt personlighetsdrag hos dig, liksom dina små stråk av separationsångest. Du är mitt i en åskmolnsfas enligt Wonder Weeks, och så har vi ju faktiskt släpat dig över halva jordklotet. Fast helt otroligt bra har det gått, du är vår superstjärna! Visar upp dina två tänder i dregliga grin när människor ger dig uppmärksamet, och du kan vinka, typ!

Du sitter ganska bra, tycker om att göra det också, men faller stundvis handlöst bakåt ännu. Snören och tvättlappar ska petas på, rivas i och sättas i munnen. Bordsytor klappas på. Häromdagen låg du på rygg och höll upp en ”tung” kartongbok helt själv.

Du har ett helt fantastiskt minspel, vi skrattar åt dig flera gånger om dagen och min telefon håller på att explodera av mängden bilder jag tar på dig. Du lägger fortfarande ofta händerna bakom nacken, den looken passar speciellt bra här i värmen. Du ÄLSKAR andra barn och speciellt bebisar, det spritter i din kropp av glädje när du får syn på dem. Ibland gör du stora rullarutflykter på golvet och blir lite förnärmad när vi ställt en soffa i vägen för din framfart.

Du var sjuk häromdagen, en minimal förkylning bara, men det liksom märktes att du inte var dig själv. Jag älskar att jag känner dig så bra att jag märker sådant. Jag hoppas det kommer att vara så så länge jag lever.

Dina ben blir starkare, du står och surfar i min famn när jag håller dig under armarna tills dina ben viker sig som spaghetti eller du sträcker fram armarna och kryper ihop mot mig som en koala. Du tycker om när vi sjunger för dig, barnvisor på repeat eller i stunden påhittade sånger om att klippa naglarna. Du är nyfiken på din omgivning, spanar över våra axlar, begrundar från vagnen.

Ibland har det varit svårare att få dig att somna här på resan, och då märker jag hur otroligt bortskämda vi har varit med dig hittills. Vilket ”lätt” barn du är. Fastän vi vill att du ska sova i din egen säng har vi ibland ruckat på det under dagssömnen, och jag älskar när du somnar nära, dina små pysningar mot min hud.

För mig lyser du starkare än ekvatorialsolen, Hugo. Jag bär dig i mina armar mina tankar mitt hjärta. Jag bär dig till skötbord och genom passkontroller, men vet du, min fina, mina steg är alldeles lätta.

Sju månader

Lilla busbus. Sju månader har du funnits på jorden, bara sju och ändå nästan så länge jag kan minnas. Hur var mitt liv när du inte fanns i det?

Mycket är sig likt sen förra månaden, förutom att du fick din första tand i förrgår och sedan din andra imorse! Din pappa blev helt rörd över det. Du snurrar runt din navel på golvet, juckar och lyfter rumpan men kommer inte riktigt framåt, bakåt ibland. Du vänder dig från mage till rygg, ganska sällsynt men bara de senaste dagarna plötsligt mycket mer. Mest skrattar du med öppen mun och glittrande ögon, åt att du gömt dig bakom trasan eller när jag fuldansar för dig. Om din pappa och jag skrattar oväntat och häftigt kan du bli rädd och skrynkla ihop ansiktet i en hjärtskärande ledsen min/gråt, men annars är det roligt om man skrattar med dig. Du tjuter glatt i galet höga tonarter, frustar hest och skrattar ibland efter att du nyst. Du drar in din underläpp som den lilla farbror du är. Allt allt allt ska du föra till munnen, och du har förvånansvärt snabba och långa armar när du sträcker dig efter grejer. Bästa grejen är de prasslande förpackningarna med wipes!

Du följer med omvärlden, allra helst tv:n om den är på, men också när jag blandar din grötportion på morgonen, då lutar du dig nästan ut ur famnen vilket är väldigt sött och sjukt oergonomiskt. Du klappar händerna mot bordsytan, tutten i golvet och klossarna mot lådan, och jag tror att du kanske förstår vad klapp-klapp-klapp betyder.

Du älskar när vi sjunger för dig, blir alldeles lugn. Vi åkte upp till din pappas moster i helgen, det var en lång bilresa och du var superduktig även om jag fick sjunga Sov du lilla videung må-håånga gånger på vägen tillbaka.

Du gnagar på majskrokar som en kung, och jag ska försöka våga ge lite mera mjuka fingermat åt dig. Gurkbitarna spottade du först ut eller ploppade ner på golvet, men sakta gör vi framsteg med dem. Du äter annars det mesta jag serverar, verkar inte heller ha nån klar favorit? Nej vänta, paprika tyckte du inte om, jag förstår dig! Jag har testat mig igenom klämmis-utbudet, dels med tanke på resan vi ska åka på, dem tycker du om att suga i dig. Nästa månadsdag kommer vi att vara i solen alla tre, jag ägnar orimligt mycket tid på att fundera över vad du ska ha på dig och vad du ska äta där. Att du inte får för hett, eller för kallt (!).

Snart, alldeles för snart, ska jag börja jobba igen, så jag ammar dig färre gånger om dagen. Att amma har blivit så mycket trevligare nu när du äter med bättre grepp och kortare stunder, och även om varken du eller jag har något emot ersättning känns det sorgligt att aktivt avvänja dig. Låt mig alltid minnas hur ditt hår blir svettigt ovanför örat där du ligger i min famn. Dina varma små fingrar tryckta mot mitt bröst.

I dag är du 70 cm lång och väger fem gram under 7,7 kg. Sifferbarnet mitt.

Tänk att du finns här i mitt liv, storögd och solig. Aldrig ska jag sluta älska dig.

Sex månader

Hugo. Mitt hjärtas fröjd. Grattis på halvårsdagen! Tänk att din ålder nästan kan räknas i år nu, och att det inte längre är kalenderåret du föddes utan året du kommer att fylla ett. Att du månad för månad tar dig genom dina första årstider och helger. Under julen var du en glad solstråle som gillade paketsnören, på nyårsafton somnade du med hörselskydd i vagnen strax före fyrverkeriet.

Jag förstår nu vad folk har menat när de skrutit med att deras barn är så roliga. Det är så otroligt häftigt att du redan nu har någon slags början till humor. Du gömmer dig bakom första bästa tygbit du får tag på, sedan kikar du fram och skrattar förnöjt när vi ”hittar” dig. Lika spännande är det om det är jag bakom trasan, och du blir så glad när du busar och får mig att skratta högt, hela ditt lilla runda ansikte lyser. Jag skulle kunna avfrosta hela vår frys med värmen i min kropp just då.

Du dreglar floder. Det är nog tänder på G säger alla, och jag håller med men ser fortfarande inte skymten av dem. Men du vill gärna gnaga på Sophie-giraffen och våra fingrar, och om jag ligger bredvid dig på filten kan jag få blöta pussar med öppen mun på kinderna. Din pappa blir lite avundsjuk då, jag säger att det nog mest är mjölken som doftar, men är glad i hemlighet. Om några månader är det han som ska vara hemma med dig om dagarna, och jag som ska vara avundsjuk.

Du älskar babysimmet, du sprattlar och plaskar och suger på tårna, ser nästan ut att kunna simma självständigt ifall vi skulle släppa dig. Du plaskar dig andfådd i badbaljan också, och om du är riktigt busig så ”springer” du i lavoaren när man tvättar din rumpa så att vattnet skvätter långa vägar. Du greppar efter saker i din närhet: handduken, leksaker, salvorna på skötbordet. Jag kastar blickar ner på dig på filten på golvet och förundras över leksakerna du fått tag i, tutten du plockat upp och satt i munnen.

Du älskar att flyga på mage genom huset, glada tjut och sprattlande fötter följer din väg. Du använder samma taktik när du ligger på mage på golvet och försöker ta dig framåt – händerna och fötterna rakt ut och upp så att bara magen rör vid golvet. Det är inte en särskilt effektiv taktik, och det märks att det har börjat göra dig frustrerad. Ibland stöder du på armarna, eller lyfter på rumpan som en larv, men ännu har du inte knäckt koden. Du vänder dig ibland från mage till rygg, men alltid i smyg.

Du sitter allt stadigare med stöd och några sekunder utan. Vi bytte precis till vagnens sittdel för att du ska få kika ut, och för att du börjar bli så lång. Jag gissar att du väger ungefär 7 kg och är kanske 68 cm lång?

Du älskar Sophie, din prasselbok och din lilla tygelefant. Du lyssnar ivrigt och klappar på boken när vi läser för dig, du blir alldeles tyst och stilla när vi sjunger och du skrattar glatt när vi ramsar A-ramsamsa. Du sover utan paus från 20.30 till ungefär sju, halv åtta efter att ha snurrat omkring som en virvelvind i din spjälsäng. Vi hittar dig i alla möjliga och omöjliga vinklar när vi tittar till dig om kvällarna, säger tyst till den andra att komma och titta.

Du är den minsta i vår familj, men det största som har hänt oss.

Fem månader

Jag säger det varje månad, men att den här månadsdagen redan är här? Fem månader är du nu, med tomteluvan stadigt planterad på ditt stora bebishuvud och dina julklappar kärleksfullt inpaketerade. Det stora i att få skriva mamma och pappa som givare på julklapparna! Eller att lyssna på Tommy Körberg skråla julsånger, en tradition jag själv vuxit upp med och som jag nu får föra vidare till dig. Det är stort, Hugo. Förlåt på förhand för alla gånger jag kommer att bli känslosam och tårögd och jättepinsam i dina ögon. Förlåt för att jag då helt vuxentråkigt kanske kommer att säga att du en dag kommer att förstå.

Du äter potatis nu, och morot, avokado, mango, broccoli och päron. Det tog en vecka innan du fattade vad det var frågan om, men nu är du ivrig och viftar hejvilt med fötterna där du sitter i babydelen i Stokkestolen. Du greppar dina pip- och tuttflaskor också, och din pappa och jag tittar på varandra och säger Han är så stooor! Och lite större har du äntligen blivit, den fasta maten har gett resultat och du är inte riktigt lika smal längre, hurra! Det var en vecka eller två där du var alldeles för upptagen av världen för att få ro vid bröstet, det var jobbigt när du bökade och skrek. Det måste ha varit strax efter din förra månadsdag men det blåste visst snabbt över?

Du har varit förkyld sen din senaste månadsdag känns det som, lite frisk(are?) emellan och sedan en ny bacill från Göteborg. Inget babysim ännu heller alltså, och alldeles för många brottningsmatcher mellan dig och mig och nässugen. Lite hes har snuvan gjort också gjort dig, dina höga gälla tjut som låter som en dinosaurie har varit lite mer kvävda den senaste tiden. Fortsatt dreglig är du, lämnar små pölar efter dig på golvet om du flyger fram, eller när du ligger där och torrsimmar på mage och viftar med armar och ben.

Vi var ute och reste! Förutom förkylningen som hela familjen drog på sig så var det en hit, med mycket familjetid och blek vintersol. Du var en superstjärna under flygresorna och dagarna i vagnen, det enda svåra var hotellnätterna i resesängen, speciellt den första, då var det bök och stök och skrik. Väl hemma var allt frid och fröjd igen, du sover hela nätter i ditt eget rum från klockan 21 till i bästa fall klockan 8, lite gnyr du vid sextiden men då hjälper tutten oftast. Och du har börjat sova ordentligt på dagarna, nästan så att jag vågar kalla det för någon slags rytm. Fint så!

Det är tungt att älska ibland, inte för att du ens prövar kärleken ännu, men för att det är jobbigt med oro över stort och smått. En oro som hemsöker mig betydligt mer än i din pappa, jag kan avundas honom för det. Men det är så hjärtskärande fint också! Att du kramar min hals när jag lyfter upp dig. Dina viftande små fötter när du får mat eller du ligger och jumppar på filten. Ditt ansikte när du ler. Alla ställningar och håll man hittar dig i i din säng. När du attacksomnade i flygbussen. Ditt ivriga plaskande i badibunkan. Dina snarkningar från vagnen. Dina ögon via speglarna i bilen, med mössan på svaj och tutten guppande.
Min glada lilla bebis. Du är det finaste som finns.

Fyra månader

Hugo. Min lillaste lill. Ett år har du funnits i mitt liv nu, först som ett embryo och foster i min mage, och sedan juli här på utsidan i min famn. Min hallonpojke, tänk att just du kom till oss. Vilken tur!

Vad har hänt sen sist då? Det har varit en sorglig månad i släkten och ute i världen, men själv är du glad för det mesta. Du ser mindre skeptisk ut rentav, ler och viftar och ljudar något enormt. Skrattar med ljud, ett djupt frustande nere i halsen typ, vi försöker locka fram det på alla sätt men du levererar inte på beställning. Dina händer är konstant dregliga, även om det är roligt att leka med Sophie-giraffen, skallrorna och pappa Åberg också. Och tårna! Du har gjort stora framsteg med nackmusklerna, och man kan hålla dig mindre stödjande i famnen också, även om du fortfarande wobblar omkring. Att ligga på mage eller sitta med stöd på skötbordet framför badrumsspegeln är väldigt roligt, och helst ska också flygplansleken ske framför spegeln så att du kan beundra dig själv under tiden. Din bästa bok är den med djurbebisarna, och apan är allra roligast.

Du skulle ha börjat babysim i lördags, men du fick din första förkylning så vi fick introducera nässugen i stället. Och potatis! Du är lika lång eller längre än dina jämngamla bebiskompisar, men din viktkurva är fortsatt långt under medeltalet så den fasta födan introduceras redan nu och inte först om en eller två månader. Du var nog lite skeptisk gentemot potatisskeden, men det blev inga vilda protester och svalde gjorde du. Heja!

Vi var på babypoesi tillsammans med våra kompisar L och F, och ni små gillade det och därför vi mammor också. Ni viftade efter sjalarna och du ljudade fram egna ramsor medan du tittade på ordkonstledaren. Vilken våg av kärlek i mig då! Du är så himla fin, min lilla fabo, och så rolig att hänga med.

Din sömn är väl okej, du somnar bra på kvällen när din pappa lägger dig och oftast på natten också, såvida du inte bestämmer dig för att hålla en pratshow. Du äter ungefär två gånger per natt, och vaknar allt mellan 06 och 10, men oftast däremellan. På dagarna är du dock inte så hård på att sova, i vagnen finns det mycket att titta på och fundera över, så inte heller den är ett givet sömnmedel.

Du har så många miner som jag får ägna dagarna åt att studera på nära håll. Min telefon är full av bilder på dig förstås, och jag försöker hitta på orsaker att bombardera min omgivning med dem. Det finns tunga dagar också, absolut, dagar då jag räknar timmarna till din pappa kommer hem och nätter då jag stiger upp med en suck. Tillfällen då vi sitter i väntrum och mitt hjärta värker för att det är så jobbigt att bära dig i det.
Ett år har du funnits. Alla mina kommande år ska jag finnas för dig. Jag älskar dig.

Tre månader

Hej min fina, i dag är du tre månader gammal. Den går så fort, tiden med dig, hela tiden är det torsdag allra minst och din pappa längtar redan efter att få bli hemma med dig i vår medan jag vill sakta ner tiden. Okej nattamningarna kunde få gå fortare så att jag fick sova mer, men annars!

Det bästa du vet just nu är dina händer. Helst ska du suga på dem med ett våldsamt smackande, men det går också bra att dra ut tutten ur munnen tio gånger efter varann eller riva i dina öron eller min kofta. Det är så häftigt när du greppar efter saker, men också opraktiskt ibland.

Du bemöter livet lugn och glad men med konstant skepsis och fundersamma rynkor i pannan. Vi lät ta ditt första passfoto där du ser ut som en förvånad minifarbror. Du har fått några vykort utifrån stora världen, kanske ska du snart också få bege dig ut i den tillsammans med oss.

Om morgnarna lyser du upp när du får syn på mig. Du sover i bara spjälsängen numera, kurar ihop dig som en liten ostbåge uppe i hörnen. På skötbordet lugnar du nästan alltid ner dig, kanske hungersfrustar du men du skriker sällan där. Att dra bodyn över huvudet får dig att kippa efter andan och vifta med händerna, men annars njuter du av att bli ompysslad och visar upp en glad spratteldans med dina långa armar och ben. Du är så smal så smal, sätter allt krut på att växa på längden i stället och jag fick intensivamma dig i några veckor för att få vikten att öka. Vi har frivilligt börjat ge dig lite ersättning också, det kändes förvånansvärt djupt i mig men din pappa tycker om att kunna mata dig litegrann han också och jag är tacksam för en liten stund då jag kan göra något annat.

Du ler och du gör salivbubblor och du sticker ut tungan medan dina ögon lyser. Du testar olika ljud, och jag hejar på när du gör det. Du ligger nöjt i babygymmet en kvart tills du på några sekunder akuttröttnar och vill bort. Din pappa har döpt fiskarna som hänger från babygymmets bågar, jag älskar honom ännu lite mera för det.

Du tycker om att kika ut över våra axlar eller på dig själv i spegeln, men har inte varit jätteaktiv med nacklyftandet om du ligger på mage, tills du en dag plötsligt blev riktigt duktig och samtidigt passade på att börja rulla över till rygg.
Det värsta du vet är att byta sida när du äter, du blir extremt upprörd över det tilltaget och visar hur missnöjd du är genom att krumbukta och skrika. Om du hunnit skrika efter mat, vill du berätta att du minsann inte ska glömma denna oförrätt och avbryter därför ditt sugande för att tjuta till några gånger.

Jag skriver det här för att berätta, och för att minnas. Någon gång, kanske alldeles för snart, ska du vara en lillgammal femåring, en snäsig tonåring, en lång 30-åring. Jag hoppas jag minns dig då som du är nu, din doft och dina miner och dina ljud. Minns alla lager av vem du är och vem du har varit.

Du är min, du är vår och du är helt fantastisk. Jag är så glad att jag får vara din mamma.

Två månader

Men alltså, är du två månader gammal redan? Jag hinner inte med! Fastän jag kan vänta på fredagarna och helgerna för att din pappa ska vara ledig och kunna hänga med oss, är jag alltid lite förvånad när den dagen kommer, redan? Tiden går fort med dig, genom att titta på dina miner och lyssna på ditt joller. För du har börjat ”prata” så mycket nu, olika ljud på olika ljudnivåer, och det är så gulligt och jag svarar såklart, har också läst att det är just så man ska göra för att stöda kommunikationen. Det är skönt, att i det stundvis svåra i att vilja vara en så bra förälder åt dig som möjligt, få bekräftelse i att jag automatiskt har gjort vissa saker rätt.

Du har hittat dina händer, du förstår nog inte vad de är eller att du kan titta på dem, men du använder dem mycket och har dem som mellanmålssnack i munnen vid första bästa tillfälle. Jag läser ditt första månadsbrev och tänker att du redan har vuxit och förändrats. Jag kan sakna ditt gäspningsljud, och o-minen, men samtidigt har det kommit så mycket nytt och fint. Du är ”med” så mycket mera, vaken och följer med. Ansikten, leksaker och ljud. Speciellt den granna skramlande bläckfisken är intressant, och spegelbebisen som bor i ditt blivande rum men ibland visar sig också i badrummet! En mycket spännande bekantskap som du fyrar av leenden mot.
Samma mjuka hamsterkinder har du ännu, en perfekt yta att pussa dig på. Och en otroligt lång hals, med ditt tunga huvud balanserades därpå. Lång och smal är du, med världens minsta lillfingernaglar. När du har ätit klart kniper du ihop läpparna och liksom slappnar av i ansiktet. Fastän du oftast är lugn och glad rynkar du pannan mycket, eller lyfter en knuten näve under hakan som en riktig tänkare. Jag undrar vad du funderar på?

När din pappa kommer hem från jobbet kan det vara skönt för mig att få avlastning och kanske pyssla med något eget. Oftast vill jag ändå tjuvlyssna på vad han säger åt dig, och jag sticker även in huvudet i badrummet för att inte missa någon söt grej du gör. Jag tycker om att det är så. Jag har varit på stan några gånger utan dig, det har gått bra och jag har inte varit orolig under tiden. Men det är en konstig känsla att göra något så vardagligt som att åka buss ensam. Då är det fint att få rapporter om vad du håller på med.

Vi har firat ditt namn, hela släkten och några vänner. Dina småkusiner tycker du är spännande en stund, men att det är lite tråkigt att du inte kan leka ännu. Du skyggar inte för främlingar, låter dig oftast villigt hållas. Du har också träffat nästan jämngamla bebisar, legat bredvid dem på filtar medan vi mammor har ooh:at och fotat er.

Du sover bra, tack för det, har en uppfattning om natt och dag. Du kan sova länge och djupt i din stillastående gårdsvagn, men om jag är ute och promenerar ligger du gärna och tittar med stora ögon. Folk beundrar dina ögon och din intensiva blick. Om nätterna sprattlar du nere i mammalådan, jag hittar dig oftast liggandes diagonalt om morgnarna. Ifall du är trött kurar du ihop dig till en liten boll på skötbordet, då ser du ut att vara ungefär lika lång som en skollinjal. Men du har vuxit ur byxor och pyjamasar, fastän du blir roligare att hänga med nu när du ger gensvar känns det sorgset att packa undan de minsta storlekarna. Aldrig mer ska du bära de blårandiga byxorna eller ekorrpyjamasen.

Du lystrar till min röst och mitt skratt. Och jag till ditt. Ibland kommer jag att vara trött, irriterad eller distraherad, men alltid ska jag lystra när du kallar på mig. Alltid ska jag lyssna.

En månad

Hugo. Min lilla pojke. Som vi längtade efter dig, och som du skrämde oss din allra första tid i livet. En crash course till föräldraskapet, och insikten om att oron nu kommer att gå, om inte hand i hand med oss, så åtminstone lura i skuggorna under resten av våra liv. Andas du, är du varm, är du kall, har du bajsat, är du lycklig?

Vi ska till rådgivningen på tisdag, och då kommer du antagligen att ha passerat fyrakilosstrecket. Du har långa smala ben och armar, med bebisveck och världens lenaste hud. En uppnäsa och kindhull som vibrerade när vi åkte bil hem från Jorv. Stora fina mörkblåa ögon, och oj så du tittar på mig när du är i famnen och inte är hungrig. Där och då stannar tiden. Ditt hår glimmar i rött, framför allt i solljus, det kommer från din mormors släkt och hon är stolt som en tupp (fast allra stoltast över din blotta existens är din morfar!). Alla försöker se något eget i dig, tycker minsann att du liknar just dem när de var små. Vi träffade en nästan jämngammal baby för några dagar sedan, och det var roligt att se hur ni hade helt egna utseenden men ändå vissa likadana bebisrörelser.

Vi ger dig en himla massa dumma smeknamn. När du är hungrig och når min famn hugger du huvudet in mot bröstet som en galen hackspett. Innan dess har du frustat och stånkat som en bökande gris. När du är nöjd med livet formar du munnen som ett litet o, och dina gäspningar är det allra finaste ljud jag vet. De åtföljs nästan alltid av att din pappa eller jag säger Naaaw!
Du tycker om att bada i din badibunka och är en storkonsument av blöjor. Igår använde du slut den sista blöjan i storlek ett, och dina fötter har börjat bli för långa för sparkbyxorna. Du har varit lugn och nöjd även på egen hand i sängen/babynestet, men de senaste dagarna har det vänt och du vill mest vara i famnen hela tiden, ”lagom” till att din pappa ska återvända till jobbet imorgon. Du lugnar dig alltid när du får ligga i grodställning på hans bröst. Jag vet ibland inte vart jag ska titta: på dig, eller på din pappas min när han ser på dig.

Nu är vi är tre i familjen, jag måste påminna mig själv om att säga ”på tremanhand”. Din pappa och jag känner dig nu, kan läsa dina ljud och signaler och det gör mig stolt. När du var alldeles ny och allt och alla var lite upp och ner, var det otroligt fint att känna hur självklar du var. Att du var någon vi ännu skulle lära känna, men att du genast var en egen liten fantastisk person. Du har ett fullständigt namn, men det är ännu en hemlis mellan dig och oss och Folkpensionsanstalten. Det svindlar av lycka att se det där under våra.

Jag är din mamma. Du bor här med oss. Ibland tittar din pappa och jag på tv, och du ligger i ditt babynest i den andra soffan och det liksom slår oss: där är du och du är vår! När du börjar dagis och skola ska jag presentera mig som din mamma. Alltid alltid ska jag vara det.