Category Archives: månadsbrev

1 år 3 mån

Hej lilleman, 15 månader i dag.

Här springer tiden iväg, du och jag har varit hemma tillsammans sedan slutet på augusti. Det går finfint. I början hade du en extremt gnällig period, sällan skådad faktiskt, en av få tydliga utvecklingsfaser hos dig. Nu är du ditt vanliga glada jag sedan länge, tack och lov för det! Nattningarna däremot, har efter ett rätt smärtfritt första år sedan några månader tillbaka blivit utdragna jobbiga historier där du helst vill ha våra händer på dig i 45 minuter, det är INTE uppskattat av din pappa och mig. Vi hoppas naivt att det hänger ihop med dina motoriska framsteg..?

Du går inte ännu, annat än längs soffkanten och, när du själv är på humör, med din gåkärra, kärrrra. Du är försiktig av dig, kastar dig inte ut i det okända om du känner dig osäker, och det kan nog både din pappa och jag relatera till. Men du kryper snabbt snabbt, kiipa!, och ställer dig upp överallt. Du gillar att stå vid trädgårdsdörren och spana ut, det var gulligt tills jag märkte att du gnagat på träet i dörren. Vad är det för bäverfasoner?

Du pratar pratar pratar dagarna i ända, du är mitt lilla kommentatorstrack härhemma. Du härmar oss massor, och du kan typ alla ord. Alltså på riktigt. Du förkortar dem till två stavelser, och vissa ord – faktiskt de vanligaste, kanske för att du hör dem på både svenska och finska dagligen? – ger du en helt egen tappning. Bokstaven R bereder dig inga problem. Du känner igen både närfamilj men också bebiskompisar på bild. Ber om dina älskade böcker (Ingrid & Ivar). Säger t.ex. tunnel, pelikan (!), helikopter, bravo, puuro. Det är så häftigt att få följa dina tankar redan nu!
Du kallar mig för äiti och din pappa för pappa, alltså på ”fel” språk. Igår sa du din första mening, pappa hem. Före det har du återberättat saker du kopplar till personer; Petra. Heppa!; djurljud, Pöllö, huhuu eller saker som finns i parken när jag nämner den (!): kangi, (sand)lååda, (rutsch)baana, ka-ka-ka (en stor trägroda du av någon anledning är förtjust i). Djur gillar du tydligen. Kielellisesti erittäin lahjakas skrev din läkare.

Du älskar bussar och hissar. Att ropa i tunneln på väg hem från parken. Böcker, att äta, dina närmaste släktingar. Att umgås med både barn och vuxna, men i små grupper. Vi går på musiklekis på tisdagar och de första veckorna var du väldigt blyg när de andra barnen tultade omkring då du ännu inte kan göra det. När vi alla sitter ner vill du gärna krypa till de andra barnen, och trummorna är alla barns favorit.
Vi har meddelat babysimmet att vi kommer att sluta snart, och du har fått en dagisplats där du kommer att ha börjat när jag skriver till dig nästa gång. Mitt tassiga lilla barn, att du börjar blir så stor redan?

Du älskar att kramas, och jag älskar att du har den mjuka sidan. Halii. Du ger dem inte på beställning åt t.ex. morföräldrar och mummi, och det respekterar vi. Däremot tvångskramar du gärna dina bebiskompisar efter att ha blivit varm i kläderna, det ser väldigt lustigt ut.
Du har korkskruvslockar i nacken, långt hår ovanpå huvudet och en kortkort pannlugg. Jag ser på bara några månader gamla bilder att ditt hår har vuxit mycket. Själv är du ganska mini, men vi har börjat ge större matportioner och du äter allt vi ställer fram (= matar dig med). Därför har du nu fått en liten gubb-pömppis och väger strax över 9 kg. Spräcker du 10 före året är slut?

Du har ett underbart skratt, och vi gör allt för det. En vän skrev så fint på Facebook, att deras nyfödda bebis är den minsta i familjen men det största de har. Jag lånar hennes ord i dag. Mummin muru, mommos gulle, mofas kaveri, isin höpö, mammas nalle. Vi älskar dig så.

Annonser

2 kommentarer

Filed under månadsbrev

Hugo ett år

Ungen min, hjärtat mitt
Se på dig nu
Jag älskar så innerligt
Den som blev du

Jag ser på dig, din höga panna och dina mjuka fina öron. Vackra blåa ögon, ljust hår som växer ojämnt över huvudet och lockar sig vid öronen och i nacken. Åtta tänder har du nu, och ivriga händer som plockar och petar. I dag fyller du år min finaste, det är din allra första födelsedag och du har fått några prasslande paket och en silverfärgad ballong. Du ska få ägna dig åt dina favoritaktiviteter också; kangi (gunga) och gunka (badibunka). Du upprepar de orden ofta längs med dagarna, och när vi väl tar fram ditt lilla badkar hinner du knappt få av dig kläderna av iver.

Du är en nöjd och glad liten typ, du älskar din mjölkflaska och att bläddra i böcker. Allt vill du stoppa i munnen och smaka på, och du har en stor mun, så träklossarna får du leka med bara under uppsikt. Du tycker om att kika bakom badrumsdörren när din pappa eller jag går på toaletten, då hör man strax dina små armar dra sig över golvet och sen kikar en näsa och två glada ögon runt hörnet. Tvätt- och diskmaskinerna är också väldigt roliga att peta på!

Du är motoriskt sen och verbalt tidig, kan nästan tjugo ord som du glatt strör omkring dig. När du vaknar brukar du ibland gå igenom en del av din vokabulär, ord för ord, det är ett himla sött ljud att lyssna på.
När du vill mysa trycker du din panna mot våra halsgropar, som en kärleksfull liten tjur. Några enstaka gånger somnar du ännu i våra famnar, alldeles varm och tung och underbar. Fast tung är du egentligen inte, du har vuxit 24 cm sen du föddes men väger ännu under nio kg.

Du kom till världen med buller och bång älskling, och det gör mig ledsen att jag inte kan tänka på det som den finaste stunden i mitt liv. Du däremot, är det finaste som har hänt oss. Varje kväll när du har somnat brukar din pappa och jag prata om vad du gjort i dag, titta på bilder av stunder den andra kanske har missat.

Varje dag i mitt liv, nästan varje vaken timme, kommer jag att undra var du är och hur du har det. Vi kommer att skrika åt varandra, men också kramas flera gånger än det går att räkna. Mata, trösta, torka, paja, söka, ropa, älska.

Grattis på födelsedagen Hugo!

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

11 månader

Du närmar dig ett helt år med stormsteg nu, några av dina babykompisar har redan fyllt och inte heller de som är yngre än du är så små mera. Du är inte nyast längre, du är nästan ett barn, och även om det är fantastiskt att se dig växa och utvecklas är det nästan en sorg också. Aldrig mera ska du vara så liten som du en gång var.

Du har fyra EDIT: fem tänder nu, de två nya ploppade upp under veckan på Mallorca. Du älskar fortfarande tandkräm och öppnar snällt munnen och säger Aaa när du får syn på tandborsten. Vi tycker förstås att du är ett geni när du kopplar ihop olika reaktioner och ord med händelser, som att du sa ”gunka” när du återförenades med din badibunka. Vatten är fortfarande ditt favoritelement, det är en glädje att se ditt frenetiska plaskande.

Det känns som att du lär dig flera nya ord i veckan, en del är förstås bara härmande men tack, pappa, lampa, vaippa, vauva (om både dig själv och andra barn), kukka och ”lallo” (pallo) benämner du helt själv. Du älskar böcker, bläddrar snabbt snabbt när vi läser för dig men ålar självmant fram till dem på golvet och lägger dig med benen i luften och läser. Jag har lånat en massa böcker från biblioteket, testar dem för att se vad du gillar. Och sånger! Den om de små grodorna är rolig, kack-kack-kack sjunger du efter oss när vi sjungit refrängen.

Du är en virvelvind på skötbordet, det kan bli riktigt svettigt och jobbigt där du rullar fram med rumpan bar medan jag försöker fästa blöjtejpen. Då blir mysstunderna än mer värda, eller ditt hjärtliga skratt när man tittar fram bakom ett hörn eller håller dig upp och ner. Du river av strumporna med belåtna ljud, vet att du får uppmärksamhet då.

Du får mig att skratta och le dagligen. Min telefon exploderar av bilder på dig, och jag kan inte få nog av dem. Av dig. Jag memorerar dina lockiga tofsar vid öronen, dina miner, ljudet du gör när du får tutten i munnen.

Du älskar barn, tycker hundar är spännande och att andra människor är super bara de ger dig uppmärksamhet. Du har precis börjat grina med ihopknipna ögon och ett flashande av tandraden, det ser väldigt knäppt ut.
Min kloka lilla knäppis. Min bebis. Mitt barn.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

10 månader

När du föddes blev jag till
En gång till

Jag blev din mamma

– ur Du. Dikter för nyfödingar av Stina Wirsén

I dag är du tio månader gammal. I dag firar vi min första morsdag. Tänk att jag tillhör den kategorin nu, att jag är så gammal att jag inte bara kan gratulera min mamma utan också bli gratulerad själv? Samtidigt känns det 100 % naturligt att jag är just din mamma, även om jag kan ha svårt att förstå att något så fantastiskt som du är sprunget ur oss.

Min ljudliga ljuvliga solstråle. Vilken månad du har haft! Det känns som om du gått från att vara bebis till att vara ett litet barn på bara några veckor. Du har fått gunga mycket eller åka längs vägarna i din nya cykelstol. Du har börjat fridyka på babysimmet och du pratar massor, härmar våra ljud och stavelser, säger kack/tack efter maten och bappa när du får syn på din pappa. Det är häftigt att det är svenskan som är tydligast i ditt medvetande, även om det är finska du hör längs dagarna nu när du är hemma med din pappa. Du vinkar hejdå och godnatt, åt oss och varje gång du får syn på den vinkande pandan på planschen i ditt rum. Du har äntligen börjat åla, väldigt mödosamt och vingligt, men framåt segar du dig. Du är en virvelvind över våra golv ändå, rullar och skjuter dig bakåt på rygg och svänger dig, oftast in under bord och skåp, häromkvällen hela vägen in i vårt sovrum medan vi andra åt.

Du var ensam övernatten hos mommo och mofa! Det gick väldigt bra förstås, fram tills att vi ivrigt hämtade dig nästa dag och du förstod att vi varit borta, då blev du väldigt väldigt ledsen. Om du bara visste hur mycket vi tänkte på dig medan du var borta, hur vår längtan var direkt fysisk. En dag kommer du kanske själv att bli förälder, och först då kommer du till fullo att förstå hur mycket vi älskar dig.

Du sover lite längre nätter igen, halleluja, och du gillar mat och älskar mjölk och välling. Vid matbordet gapar du som en fågelunge när du svalt och blir lite förnärmad om man tar för lång tid på sig med nästa sked. Du älskar din svarta Brio-låda och de granna klossarna, men ser du inte dem rullar du fram till någon av dina böcker och börjar bläddra i den, länge kan du göra det. Du river i snöret till din vappballong, försöker ivrigt suga i dig all tandkräm från tandborsten och när jag håller dig upprätt spanar du nyfiket ut över rummet.

Om ett år kommer du att gå på dagis och hämta hem någon limklibbig skapelse åt mig som morsdagskort. Det kommer att vara strykfult och den finaste gåva jag någonsin fått.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

Nio månader

Nio månader gammal är du i dag. Nio månader bar jag dig som ett litet hallonfrö i magen, och nio månader har du varit min ständiga följeslagare på utsidan. Fast numera är det din pappa som sköter dig om dagarna, medan jag hoppar på bussen till jobbet. Det känns… konstigt. Stundvis skönt, det kan jag erkänna, men mest konstigt. Ska det vara så här, att man ska tvingas jobba igen? Ser ni inte att du har hamsterkinder som jag vill pussa på, lent hår att smeka, en smal nacke att sniffa i?

Du ler mycket, och snödrivorna utanför fönstret smälter när du gör det. Du har två tänder i underkäken, hår som lockar sig vid öronen när du blir varm och en massa miner och ljud. Jag älskar att du pratar så mycket, testar dig fram genom ljuden. Du plockar upp små majsringar med pincettgrepp, du härmar oss när vi smackar med läpparna och häromkvällen vinkade du och ljudade hej-hej. Du ljudar en massa stavelser också, bland annat mam-mä som jag tror betyder mjölk. Mjölk är nog det bästa du vet, du släpper allt du har för händer när du får syn på en tuttflaska. Jag slutade amma de sista dagarna i mars, jag hade sörjt det på förhand så det största problemet var hur ont det gjorde fysiskt. Också den prövningen har du tagit som en kämpe! Lite mer fysisk är du mot mig än mot din pappa, kniper med dina små fingrar och har sugit på mina armar och kinder några varv, men annars kom du nog över det snabbare än jag.

I söndags åt du en middag som bland annat innehöll ett halvt hårdkokt ägg, och några timmar senare rev du dig på öronen, blev prickig i nacken, flammig över bröstet ryggen ansiktet benen. På barnjouren på Jorv fick du en vuxensäng, där pratade du glatt när läkaren undersökte dig och sedan låg du med ena benet korsat över det andra och var nöjd med att få titta på valvakan i tv. Både din pappa och jag är ju allergiska, så att du skulle få våra usla gener var ganska givet, men det var först när vi äntligen var på väg hem och läkaren räckte över ett recept på en adrenalinspruta som skräcken kramade om mitt hjärta med en iskall hand.

Sedan jag började jobba har du de flesta morgnar vaknat ohemult tidigt, mellan fem och sex sisådär. Det är tungt, speciellt som inte ens du själv är pigg då. Din pappa och jag hoppas på att det är någon form av separationsångest, samtidigt som det skär i hjärtat att tänka på att du kanske känner något sådant tungt i din lilla lilla kropp. Jag lämnar dig aldrig Hugo, var inte rädd.

Du älskar fortfarande att flyga på mage, och att titta på dig själv i spegeln eller på telefonen. Hesa skratt skrämmer dig. Du är väldigt kramgo, och ditt senaste specialintresse är våra ögonfransar. Du backar många meter, och varje vecka tänker jag att den här veckan kommer du att fatta hur du ska komma framåt. Du är den finaste bebis som någonsin funnits, och du är vår vår vår. Alltid ska jag älska dig.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

Åtta månader

Hugo, min lilla strandraggare. I dag är du åtta månader och vi är på Langkawi där du får simma och plaska av hjärtans lust. Du har börjat protestera mera mot saker du inte gillar, och jag kan inte riktigt avgöra om du faktiskt tycker väldigt illa om det (t.ex. att lägga dig ner för påklädning, något du inte tidigare protesterat mot), eller om du helt enkelt känner hur dina olika beteenden genererar reaktioner i din pappa och mig. Hur som helst är det ett lite nytt personlighetsdrag hos dig, liksom dina små stråk av separationsångest. Du är mitt i en åskmolnsfas enligt Wonder Weeks, och så har vi ju faktiskt släpat dig över halva jordklotet. Fast helt otroligt bra har det gått, du är vår superstjärna! Visar upp dina två tänder i dregliga grin när människor ger dig uppmärksamet, och du kan vinka, typ!

Du sitter ganska bra, tycker om att göra det också, men faller stundvis handlöst bakåt ännu. Snören och tvättlappar ska petas på, rivas i och sättas i munnen. Bordsytor klappas på. Häromdagen låg du på rygg och höll upp en ”tung” kartongbok helt själv.

Du har ett helt fantastiskt minspel, vi skrattar åt dig flera gånger om dagen och min telefon håller på att explodera av mängden bilder jag tar på dig. Du lägger fortfarande ofta händerna bakom nacken, den looken passar speciellt bra här i värmen. Du ÄLSKAR andra barn och speciellt bebisar, det spritter i din kropp av glädje när du får syn på dem. Ibland gör du stora rullarutflykter på golvet och blir lite förnärmad när vi ställt en soffa i vägen för din framfart.

Du var sjuk häromdagen, en minimal förkylning bara, men det liksom märktes att du inte var dig själv. Jag älskar att jag känner dig så bra att jag märker sådant. Jag hoppas det kommer att vara så så länge jag lever.

Dina ben blir starkare, du står och surfar i min famn när jag håller dig under armarna tills dina ben viker sig som spaghetti eller du sträcker fram armarna och kryper ihop mot mig som en koala. Du tycker om när vi sjunger för dig, barnvisor på repeat eller i stunden påhittade sånger om att klippa naglarna. Du är nyfiken på din omgivning, spanar över våra axlar, begrundar från vagnen.

Ibland har det varit svårare att få dig att somna här på resan, och då märker jag hur otroligt bortskämda vi har varit med dig hittills. Vilket ”lätt” barn du är. Fastän vi vill att du ska sova i din egen säng har vi ibland ruckat på det under dagssömnen, och jag älskar när du somnar nära, dina små pysningar mot min hud.

För mig lyser du starkare än ekvatorialsolen, Hugo. Jag bär dig i mina armar mina tankar mitt hjärta. Jag bär dig till skötbord och genom passkontroller, men vet du, min fina, mina steg är alldeles lätta.

4 kommentarer

Filed under månadsbrev

Sju månader

Lilla busbus. Sju månader har du funnits på jorden, bara sju och ändå nästan så länge jag kan minnas. Hur var mitt liv när du inte fanns i det?

Mycket är sig likt sen förra månaden, förutom att du fick din första tand i förrgår och sedan din andra imorse! Din pappa blev helt rörd över det. Du snurrar runt din navel på golvet, juckar och lyfter rumpan men kommer inte riktigt framåt, bakåt ibland. Du vänder dig från mage till rygg, ganska sällsynt men bara de senaste dagarna plötsligt mycket mer. Mest skrattar du med öppen mun och glittrande ögon, åt att du gömt dig bakom trasan eller när jag fuldansar för dig. Om din pappa och jag skrattar oväntat och häftigt kan du bli rädd och skrynkla ihop ansiktet i en hjärtskärande ledsen min/gråt, men annars är det roligt om man skrattar med dig. Du tjuter glatt i galet höga tonarter, frustar hest och skrattar ibland efter att du nyst. Du drar in din underläpp som den lilla farbror du är. Allt allt allt ska du föra till munnen, och du har förvånansvärt snabba och långa armar när du sträcker dig efter grejer. Bästa grejen är de prasslande förpackningarna med wipes!

Du följer med omvärlden, allra helst tv:n om den är på, men också när jag blandar din grötportion på morgonen, då lutar du dig nästan ut ur famnen vilket är väldigt sött och sjukt oergonomiskt. Du klappar händerna mot bordsytan, tutten i golvet och klossarna mot lådan, och jag tror att du kanske förstår vad klapp-klapp-klapp betyder.

Du älskar när vi sjunger för dig, blir alldeles lugn. Vi åkte upp till din pappas moster i helgen, det var en lång bilresa och du var superduktig även om jag fick sjunga Sov du lilla videung må-håånga gånger på vägen tillbaka.

Du gnagar på majskrokar som en kung, och jag ska försöka våga ge lite mera mjuka fingermat åt dig. Gurkbitarna spottade du först ut eller ploppade ner på golvet, men sakta gör vi framsteg med dem. Du äter annars det mesta jag serverar, verkar inte heller ha nån klar favorit? Nej vänta, paprika tyckte du inte om, jag förstår dig! Jag har testat mig igenom klämmis-utbudet, dels med tanke på resan vi ska åka på, dem tycker du om att suga i dig. Nästa månadsdag kommer vi att vara i solen alla tre, jag ägnar orimligt mycket tid på att fundera över vad du ska ha på dig och vad du ska äta där. Att du inte får för hett, eller för kallt (!).

Snart, alldeles för snart, ska jag börja jobba igen, så jag ammar dig färre gånger om dagen. Att amma har blivit så mycket trevligare nu när du äter med bättre grepp och kortare stunder, och även om varken du eller jag har något emot ersättning känns det sorgligt att aktivt avvänja dig. Låt mig alltid minnas hur ditt hår blir svettigt ovanför örat där du ligger i min famn. Dina varma små fingrar tryckta mot mitt bröst.

I dag är du 70 cm lång och väger fem gram under 7,7 kg. Sifferbarnet mitt.

Tänk att du finns här i mitt liv, storögd och solig. Aldrig ska jag sluta älska dig.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev