Category Archives: månadsbrev

Åtta månader

Hugo, min lilla strandraggare. I dag är du åtta månader och vi är på Langkawi där du får simma och plaska av hjärtans lust. Du har börjat protestera mera mot saker du inte gillar, och jag kan inte riktigt avgöra om du faktiskt tycker väldigt illa om det (t.ex. att lägga dig ner för påklädning, något du inte tidigare protesterat mot), eller om du helt enkelt känner hur dina olika beteenden genererar reaktioner i din pappa och mig. Hur som helst är det ett lite nytt personlighetsdrag hos dig, liksom dina små stråk av separationsångest. Du är mitt i en åskmolnsfas enligt Wonder Weeks, och så har vi ju faktiskt släpat dig över halva jordklotet. Fast helt otroligt bra har det gått, du är vår superstjärna! Visar upp dina två tänder i dregliga grin när människor ger dig uppmärksamet, och du kan vinka, typ!

Du sitter ganska bra, tycker om att göra det också, men faller stundvis handlöst bakåt ännu. Snören och tvättlappar ska petas på, rivas i och sättas i munnen. Bordsytor klappas på. Häromdagen låg du på rygg och höll upp en ”tung” kartongbok helt själv.

Du har ett helt fantastiskt minspel, vi skrattar åt dig flera gånger om dagen och min telefon håller på att explodera av mängden bilder jag tar på dig. Du lägger fortfarande ofta händerna bakom nacken, den looken passar speciellt bra här i värmen. Du ÄLSKAR andra barn och speciellt bebisar, det spritter i din kropp av glädje när du får syn på dem. Ibland gör du stora rullarutflykter på golvet och blir lite förnärmad när vi ställt en soffa i vägen för din framfart.

Du var sjuk häromdagen, en minimal förkylning bara, men det liksom märktes att du inte var dig själv. Jag älskar att jag känner dig så bra att jag märker sådant. Jag hoppas det kommer att vara så så länge jag lever.

Dina ben blir starkare, du står och surfar i min famn när jag håller dig under armarna tills dina ben viker sig som spaghetti eller du sträcker fram armarna och kryper ihop mot mig som en koala. Du tycker om när vi sjunger för dig, barnvisor på repeat eller i stunden påhittade sånger om att klippa naglarna. Du är nyfiken på din omgivning, spanar över våra axlar, begrundar från vagnen.

Ibland har det varit svårare att få dig att somna här på resan, och då märker jag hur otroligt bortskämda vi har varit med dig hittills. Vilket ”lätt” barn du är. Fastän vi vill att du ska sova i din egen säng har vi ibland ruckat på det under dagssömnen, och jag älskar när du somnar nära, dina små pysningar mot min hud.

För mig lyser du starkare än ekvatorialsolen, Hugo. Jag bär dig i mina armar mina tankar mitt hjärta. Jag bär dig till skötbord och genom passkontroller, men vet du, min fina, mina steg är alldeles lätta.

4 kommentarer

Filed under månadsbrev

Sju månader

Lilla busbus. Sju månader har du funnits på jorden, bara sju och ändå nästan så länge jag kan minnas. Hur var mitt liv när du inte fanns i det?

Mycket är sig likt sen förra månaden, förutom att du fick din första tand i förrgår och sedan din andra imorse! Din pappa blev helt rörd över det. Du snurrar runt din navel på golvet, juckar och lyfter rumpan men kommer inte riktigt framåt, bakåt ibland. Du vänder dig från mage till rygg, ganska sällsynt men bara de senaste dagarna plötsligt mycket mer. Mest skrattar du med öppen mun och glittrande ögon, åt att du gömt dig bakom trasan eller när jag fuldansar för dig. Om din pappa och jag skrattar oväntat och häftigt kan du bli rädd och skrynkla ihop ansiktet i en hjärtskärande ledsen min/gråt, men annars är det roligt om man skrattar med dig. Du tjuter glatt i galet höga tonarter, frustar hest och skrattar ibland efter att du nyst. Du drar in din underläpp som den lilla farbror du är. Allt allt allt ska du föra till munnen, och du har förvånansvärt snabba och långa armar när du sträcker dig efter grejer. Bästa grejen är de prasslande förpackningarna med wipes!

Du följer med omvärlden, allra helst tv:n om den är på, men också när jag blandar din grötportion på morgonen, då lutar du dig nästan ut ur famnen vilket är väldigt sött och sjukt oergonomiskt. Du klappar händerna mot bordsytan, tutten i golvet och klossarna mot lådan, och jag tror att du kanske förstår vad klapp-klapp-klapp betyder.

Du älskar när vi sjunger för dig, blir alldeles lugn. Vi åkte upp till din pappas moster i helgen, det var en lång bilresa och du var superduktig även om jag fick sjunga Sov du lilla videung må-håånga gånger på vägen tillbaka.

Du gnagar på majskrokar som en kung, och jag ska försöka våga ge lite mera mjuka fingermat åt dig. Gurkbitarna spottade du först ut eller ploppade ner på golvet, men sakta gör vi framsteg med dem. Du äter annars det mesta jag serverar, verkar inte heller ha nån klar favorit? Nej vänta, paprika tyckte du inte om, jag förstår dig! Jag har testat mig igenom klämmis-utbudet, dels med tanke på resan vi ska åka på, dem tycker du om att suga i dig. Nästa månadsdag kommer vi att vara i solen alla tre, jag ägnar orimligt mycket tid på att fundera över vad du ska ha på dig och vad du ska äta där. Att du inte får för hett, eller för kallt (!).

Snart, alldeles för snart, ska jag börja jobba igen, så jag ammar dig färre gånger om dagen. Att amma har blivit så mycket trevligare nu när du äter med bättre grepp och kortare stunder, och även om varken du eller jag har något emot ersättning känns det sorgligt att aktivt avvänja dig. Låt mig alltid minnas hur ditt hår blir svettigt ovanför örat där du ligger i min famn. Dina varma små fingrar tryckta mot mitt bröst.

I dag är du 70 cm lång och väger fem gram under 7,7 kg. Sifferbarnet mitt.

Tänk att du finns här i mitt liv, storögd och solig. Aldrig ska jag sluta älska dig.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

Sex månader

Hugo. Mitt hjärtas fröjd. Grattis på halvårsdagen! Tänk att din ålder nästan kan räknas i år nu, och att det inte längre är kalenderåret du föddes utan året du kommer att fylla ett. Att du månad för månad tar dig genom dina första årstider och helger. Under julen var du en glad solstråle som gillade paketsnören, på nyårsafton somnade du med hörselskydd i vagnen strax före fyrverkeriet.

Jag förstår nu vad folk har menat när de skrutit med att deras barn är så roliga. Det är så otroligt häftigt att du redan nu har någon slags början till humor. Du gömmer dig bakom första bästa tygbit du får tag på, sedan kikar du fram och skrattar förnöjt när vi ”hittar” dig. Lika spännande är det om det är jag bakom trasan, och du blir så glad när du busar och får mig att skratta högt, hela ditt lilla runda ansikte lyser. Jag skulle kunna avfrosta hela vår frys med värmen i min kropp just då.

img_8313Du dreglar floder. Det är nog tänder på G säger alla, och jag håller med men ser fortfarande inte skymten av dem. Men du vill gärna gnaga på Sophie-giraffen och våra fingrar, och om jag ligger bredvid dig på filten kan jag få blöta pussar med öppen mun på kinderna. Din pappa blir lite avundsjuk då, jag säger att det nog mest är mjölken som doftar, men är glad i hemlighet. Om några månader är det han som ska vara hemma med dig om dagarna, och jag som ska vara avundsjuk.

Du älskar babysimmet, du sprattlar och plaskar och suger på tårna, ser nästan ut att kunna simma självständigt ifall vi skulle släppa dig. Du plaskar dig andfådd i badbaljan också, och om du är riktigt busig så ”springer” du i lavoaren när man tvättar din rumpa så att vattnet skvätter långa vägar. Du greppar efter saker i din närhet: handduken, leksaker, salvorna på skötbordet. Jag kastar blickar ner på dig på filten på golvet och förundras över leksakerna du fått tag i, tutten du plockat upp och satt i munnen.

Du älskar att flyga på mage genom huset, glada tjut och sprattlande fötter följer din väg. Du använder samma taktik när du ligger på mage på golvet och försöker ta dig framåt – händerna och fötterna rakt ut och upp så att bara magen rör vid golvet. Det är inte en särskilt effektiv taktik, och det märks att det har börjat göra dig frustrerad. Ibland stöder du på armarna, eller lyfter på rumpan som en larv, men ännu har du inte knäckt koden. Du vänder dig ibland från mage till rygg, men alltid i smyg.

Du sitter allt stadigare med stöd och några sekunder utan. Vi bytte precis till vagnens sittdel för att du ska få kika ut, och för att du börjar bli så lång. Jag gissar att du väger ungefär 7 kg och är kanske 68 cm lång?

Du älskar Sophie, din prasselbok och din lilla tygelefant. Du lyssnar ivrigt och klappar på boken när vi läser för dig, du blir alldeles tyst och stilla när vi sjunger och du skrattar glatt när vi ramsar A-ramsamsa. Du sover utan paus från 20.30 till ungefär sju, halv åtta efter att ha snurrat omkring som en virvelvind i din spjälsäng. Vi hittar dig i alla möjliga och omöjliga vinklar när vi tittar till dig om kvällarna, säger tyst till den andra att komma och titta.

Du är den minsta i vår familj, men det största som har hänt oss.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

Fem månader

Jag säger det varje månad, men att den här månadsdagen redan är här? Fem månader är du nu, med tomteluvan stadigt planterad på ditt stora bebishuvud och dina julklappar kärleksfullt inpaketerade. Det stora i att få skriva mamma och pappa som givare på julklapparna! Eller att lyssna på Tommy Körberg skråla julsånger, en tradition jag själv vuxit upp med och som jag nu får föra vidare till dig. Det är stort, Hugo. Förlåt på förhand för alla gånger jag kommer att bli känslosam och tårögd och jättepinsam i dina ögon. Förlåt för att jag då helt vuxentråkigt kanske kommer att säga att du en dag kommer att förstå.

Du äter potatis nu, och morot, avokado, mango, broccoli och päron. Det tog en vecka innan du fattade vad det var frågan om, men nu är du ivrig och viftar hejvilt med fötterna där du sitter i babydelen i Stokkestolen. Du greppar dina pip- och tuttflaskor också, och din pappa och jag tittar på varandra och säger Han är så stooor! Och lite större har du äntligen blivit, den fasta maten har gett resultat och du är inte riktigt lika smal längre, hurra! Det var en vecka eller två där du var alldeles för upptagen av världen för att få ro vid bröstet, det var jobbigt när du bökade och skrek. Det måste ha varit strax efter din förra månadsdag men det blåste visst snabbt över?

Du har varit förkyld sen din senaste månadsdag känns det som, lite frisk(are?) emellan och sedan en ny bacill från Göteborg. Inget babysim ännu heller alltså, och alldeles för många brottningsmatcher mellan dig och mig och nässugen. Lite hes har snuvan gjort också gjort dig, dina höga gälla tjut som låter som en dinosaurie har varit lite mer kvävda den senaste tiden. Fortsatt dreglig är du, lämnar små pölar efter dig på golvet om du flyger fram, eller när du ligger där och torrsimmar på mage och viftar med armar och ben.

Vi var ute och reste! Förutom förkylningen som hela familjen drog på sig så var det en hit, med mycket familjetid och blek vintersol. Du var en superstjärna under flygresorna och dagarna i vagnen, det enda svåra var hotellnätterna i resesängen, speciellt den första, då var det bök och stök och skrik. Väl hemma var allt frid och fröjd igen, du sover hela nätter i ditt eget rum från klockan 21 till i bästa fall klockan 8, lite gnyr du vid sextiden men då hjälper tutten oftast. Och du har börjat sova ordentligt på dagarna, nästan så att jag vågar kalla det för någon slags rytm. Fint så!

Det är tungt att älska ibland, inte för att du ens prövar kärleken ännu, men för att det är jobbigt med oro över stort och smått. En oro som hemsöker mig betydligt mer än i din pappa, jag kan avundas honom för det. Men det är så hjärtskärande fint också! Att du kramar min hals när jag lyfter upp dig. Dina viftande små fötter när du får mat eller du ligger och jumppar på filten. Ditt ansikte när du ler. Alla ställningar och håll man hittar dig i i din säng. När du attacksomnade i flygbussen. Ditt ivriga plaskande i badibunkan. Dina snarkningar från vagnen. Dina ögon via speglarna i bilen, med mössan på svaj och tutten guppande.
Min glada lilla bebis. Du är det finaste som finns.

1 kommentar

Filed under månadsbrev

Fyra månader

Hugo. Min lillaste lill. Ett år har du funnits i mitt liv nu, först som ett embryo och foster i min mage, och sedan juli här på utsidan i min famn. Min hallonpojke, tänk att just du kom till oss. Vilken tur!

Vad har hänt sen sist då? Det har varit en sorglig månad i släkten och ute i världen, men själv img_6886är du glad för det mesta. Du ser mindre skeptisk ut rentav, ler och viftar och ljudar något enormt. Skrattar med ljud, ett djupt frustande nere i halsen typ, vi försöker locka fram det på alla sätt men du levererar inte på beställning. Dina händer är konstant dregliga, även om det är roligt att leka med Sophie-giraffen, skallrorna och pappa Åberg också. Och tårna! Du har gjort stora framsteg med nackmusklerna, och man kan hålla dig mindre stödjande i famnen också, även om du fortfarande wobblar omkring. Att ligga på mage eller sitta med stöd på skötbordet framför badrumsspegeln är väldigt roligt, och helst ska också flygplansleken ske framför spegeln så att du kan beundra dig själv under tiden. Din bästa bok är den med djurbebisarna, och apan är allra roligast.

Du skulle ha börjat babysim i lördags, men du fick din första förkylning så vi fick introducera nässugen i stället. Och potatis! Du är lika lång eller längre än dina jämngamla bebiskompisar, men din viktkurva är fortsatt långt under medeltalet så den fasta födan introduceras redan nu och inte först om en eller två månader. Du var nog lite skeptisk gentemot potatisskeden, men det blev inga vilda protester och svalde gjorde du. Heja!

Vi var på babypoesi tillsammans med våra kompisar L och F, och ni små gillade det och därför vi mammor också. Ni viftade efter sjalarna och du ljudade fram egna ramsor medan du tittade på ordkonstledaren. Vilken våg av kärlek i mig då! Du är så himla fin, min lilla fabo, och så rolig att hänga med.

Din sömn är väl okej, du somnar bra på kvällen när din pappa lägger dig och oftast på natten också, såvida du inte bestämmer dig för att hålla en pratshow. Du äter ungefär två gånger per natt, och vaknar allt mellan 06 och 10, men oftast däremellan. På dagarna är du dock inte så hård på att sova, i vagnen finns det mycket att titta på och fundera över, så inte heller den är ett givet sömnmedel.

Du har så många miner som jag får ägna dagarna åt att studera på nära håll. Min telefon är full av bilder på dig förstås, och jag försöker hitta på orsaker att bombardera min omgivning med dem. Det finns tunga dagar också, absolut, dagar då jag räknar timmarna till din pappa kommer hem och nätter då jag stiger upp med en suck. Tillfällen då vi sitter i väntrum och mitt hjärta värker för att det är så jobbigt att bära dig i det.
Ett år har du funnits. Alla mina kommande år ska jag finnas för dig. Jag älskar dig.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

Tre månader

Hej min fina, i dag är du tre månader gammal. Den går så fort, tiden med dig, hela tiden är det torsdag allra minst och din pappa längtar redan efter att få bli hemma med dig i vår medan jag vill sakta ner tiden. Okej nattamningarna kunde få gå fortare så att jag fick sova mer, men annars!

Det bästa du vet just nu är dina händer. Helst ska du suga på dem med ett våldsamt smackande, men det går också bra att dra ut tutten ur munnen tio gånger efter varann eller riva i dina öron eller min kofta. Det är så häftigt när du greppar efter saker, men också opraktiskt ibland.

Du bemöter livet lugn och glad men med konstant skepsis och fundersamma rynkor i pannan. Vi lät ta ditt första passfoto där du ser ut som en förvånad minifarbror. Du har fått några vykort utifrån stora världen, kanske ska du snart också få bege dig ut i den tillsammans med oss.

Om morgnarna lyser du upp när du får syn på mig. Du sover i bara spjälsängen numera, kurar ihop dig som en liten ostbåge uppe i hörnen. På skötbordet lugnar du nästan alltid ner dig, kanske hungersfrustar du men du skriker sällan där. Att dra bodyn över huvudet får dig att kippa efter andan och vifta med händerna, men annars njuter du av att bli ompysslad och visar upp en glad spratteldans med dina långa armar och ben. Du är så smal så smal, sätter allt krut på att växa på längden i stället och jag fick intensivamma dig i några veckor för att få vikten att öka. Vi har frivilligt börjat ge dig lite ersättning också, det kändes förvånansvärt djupt i mig men din pappa tycker om att kunna mata dig litegrann han också och jag är tacksam för en liten stund då jag kan göra något annat.

Du ler och du gör salivbubblor och du sticker ut tungan medan dina ögon lyser. Du testar olika ljud, och jag hejar på när du gör det. Du ligger nöjt i babygymmet en kvart tills du på några sekunder akuttröttnar och vill bort. Din pappa har döpt fiskarna som hänger från babygymmets bågar, jag älskar honom ännu lite mera för det.

Du tycker om att kika ut över våra axlar eller på dig själv i spegeln, men har inte varit jätteaktiv med nacklyftandet om du ligger på mage, tills du en dag plötsligt blev riktigt duktig och samtidigt passade på att börja rulla över till rygg.
Det värsta du vet är att byta sida när du äter, du blir extremt upprörd över det tilltaget och visar hur missnöjd du är genom att krumbukta och skrika. Om du hunnit skrika efter mat, vill du berätta att du minsann inte ska glömma denna oförrätt och avbryter därför ditt sugande för att tjuta till några gånger.

Jag skriver det här för att berätta, och för att minnas. Någon gång, kanske alldeles för snart, ska du vara en lillgammal femåring, en snäsig tonåring, en lång 30-åring. Jag hoppas jag minns dig då som du är nu, din doft och dina miner och dina ljud. Minns alla lager av vem du är och vem du har varit.

Du är min, du är vår och du är helt fantastisk. Jag är så glad att jag får vara din mamma.

7 kommentarer

Filed under månadsbrev

Två månader

Men alltså, är du två månader gammal redan? Jag hinner inte med! Fastän jag kan vänta på fredagarna och helgerna för att din pappa ska vara ledig och kunna hänga med oss, är jag alltid lite förvånad när den dagen kommer, redan? Tiden går fort med dig, genom att titta på dina miner och lyssna på ditt joller. För du har börjat ”prata” så mycket nu, olika ljud på olika ljudnivåer, och det är så gulligt och jag svarar såklart, har också läst att det är just så man ska göra för att stöda kommunikationen. Det är skönt, att i det stundvis svåra i att vilja vara en så bra förälder åt dig som möjligt, få bekräftelse i att jag automatiskt har gjort vissa saker rätt.

Du har hittat dina händer, du förstår nog inte vad de är eller att du kan titta på dem, men du använder dem mycket och har dem som mellanmålssnack i munnen vid första bästa tillfälle. Jag läser ditt första månadsbrev och tänker att du redan har vuxit och förändrats. Jag kan sakna ditt gäspningsljud, och o-minen, men samtidigt har det kommit så mycket nytt och fint. Du är ”med” så mycket mera, vaken och följer med. Ansikten, leksaker och ljud. Speciellt den granna skramlande bläckfisken är intressant, och spegelbebisen som bor i ditt blivande rum men ibland visar sig också i badrummet! En mycket spännande bekantskap som du fyrar av leenden mot.
Samma mjuka hamsterkinder har du ännu, en perfekt yta att pussa dig på. Och en otroligt lång hals, med ditt tunga huvud balanserades därpå. Lång och smal är du, med världens minsta lillfingernaglar. När du har ätit klart kniper du ihop läpparna och liksom slappnar av i ansiktet. Fastän du oftast är lugn och glad rynkar du pannan mycket, eller lyfter en knuten näve under hakan som en riktig tänkare. Jag undrar vad du funderar på?

När din pappa kommer hem från jobbet kan det vara skönt för mig att få avlastning och kanske pyssla med något eget. Oftast vill jag ändå tjuvlyssna på vad han säger åt dig, och jag sticker även in huvudet i badrummet för att inte missa någon söt grej du gör. Jag tycker om att det är så. Jag har varit på stan några gånger utan dig, det har gått bra och jag har inte varit orolig under tiden. Men det är en konstig känsla att göra något så vardagligt som att åka buss ensam. Då är det fint att få rapporter om vad du håller på med.

Vi har firat ditt namn, hela släkten och några vänner. Dina småkusiner tycker du är spännande en stund, men att det är lite tråkigt att du inte kan leka ännu. Du skyggar inte för främlingar, låter dig oftast villigt hållas. Du har också träffat nästan jämngamla bebisar, legat bredvid dem på filtar medan vi mammor har ooh:at och fotat er.

Du sover bra, tack för det, har en uppfattning om natt och dag. Du kan sova länge och djupt i din stillastående gårdsvagn, men om jag är ute och promenerar ligger du gärna och tittar med stora ögon. Folk beundrar dina ögon och din intensiva blick. Om nätterna sprattlar du nere i mammalådan, jag hittar dig oftast liggandes diagonalt om morgnarna. Ifall du är trött kurar du ihop dig till en liten boll på skötbordet, då ser du ut att vara ungefär lika lång som en skollinjal. Men du har vuxit ur byxor och pyjamasar, fastän du blir roligare att hänga med nu när du ger gensvar känns det sorgset att packa undan de minsta storlekarna. Aldrig mer ska du bära de blårandiga byxorna eller ekorrpyjamasen.

Du lystrar till min röst och mitt skratt. Och jag till ditt. Ibland kommer jag att vara trött, irriterad eller distraherad, men alltid ska jag lystra när du kallar på mig. Alltid ska jag lyssna.

3 kommentarer

Filed under månadsbrev