Author Archives: Jessica

1,5 år

Hugo ligger lugnt i sängen och vilar. Han somnar nog snart.
Jag står i Prisma och tittar på regnbyxor när det kommer sms från dagis. På måndag morgon tultade du in där i pandatossor och en paita med bilar på, och när fredagen kom, skulle du sova dagssömn därför första gången. Och det gör du! Och jag – jag står i Prisma och gråter.

I dag är det ett och ett halvt år sedan du föddes.

Du har varit en liten hjälte under din dagisinskolning, även om det märks på din nattsömn att det hänt något stort i ditt liv. Du började genast nämna dagispedagogerna vid namn härhemma, och en dag satt du i min famn på dagis, utbrast du ”Catarina!”, gick iväg till barnet, pajade hennes axel och slog dig ner bredvid henne. Du tassar nöjt omkring och upptäcker nya leksaker, du har din egen lilla potta och säng och jag har hängt upp dina regnkläder i tamburen. Att du går ut i livet nu, får ett helt eget universum som din pappa och jag har begränsad inblick i! Att det är andra människor som kommer att ge dig mat, famntid, utmaningar och näsdukar. Mitt stora lilla barn.

Du började äntligen gå för lite mer än en månad sedan, och det har öppnat nya världar för dig. För oss känns det fortfarande lite ovant att se en liten blond kalufs komma vandrande på 80 cm höjd. Du tycker om att rymma några meter, kiknar av skratt när vi hinner ikapp dig. Du är närmast besatt av att stänga lock/korkar/dörrar som är öppna, annars är racerbilen, lekköket och framför allt dina Duplo-djur ditt bästa tidsfördriv. Du är intresserad av färger och siffror, kollar på de granna prickarna på din haklapp tillsammans med din pappa. Du är otroligt uppmärksam, när du kommenterar något har vi lärt oss att titta noggrant omkring, för oftast har du rätt. Oftast lyser faktiskt månen, kanske syns det en buss på vägen eller en uggla i mönstret på kaffemuggen.

Du pratar fortfarande mer än dina jämnåriga. Korta meningar, även med verb. Hela sångverser! Efter att vi var på resa i november känns det som att du blev nästan helt finskspråkig (!). Du kan sätta ord på dina minnen, plötsligt nämner du något som hänt för flera dagar sedan, såsom fågelnamn och –ljud som mummi lärde dig på julen. Du älskar älskar när någon sjunger för dig, din mun rör sig samtidigt och ibland sjunger du nästa strof. Vi är dina jukeboxar du beställer Sov du lilla videung, ”Heppalulu” och Imse vimse spindel av. Häromdagen läste jag en av dina älskade Ingrid-böcker för dig, och så läste du en annan för mig. Bläddrade och berättade vad du såg.

Efter några tuffa sömnskolekvällar lite före jul har du somnat och sovit snällt – eller ja, fram till dagis i alla fall. Dina största utmaningar är fortfarande att vänta på maten när du väl förstått att det är på gångs, att inte stoppa hela bananen i munnen på en gång och att orka stiga upp fastän du faller med vinterkläder på och det är lite kämpigt. Jag ser mig själv i just den icke-envisheten.

Du har tolv tänder men snart kommer det nya igen. Lång rygg, en liten pömppis och smala armar. Mommo ansade dina rufsiga lockar i nacken, men så fort du får varmt blir håret på huvudet alldeles lockigt igen.
Du är sedan länge en egen liten fantastisk person. Tänk att din pappa och jag får känna just dig, att vi får lyssna till dina funderingar och bli pajad av dina lena och dregliga händer i våra ansikten. Att du väljer våra famnar framom andras.

När jag går längs gatan utan vagnen och dig, vill jag berätta åt hela världen att du finns. Alltid kommer du att finnas i mina tankar, alltid kommer du att vara min förstfödde, alltid kommer jag att vara din mamma. Alltid kommer jag att älska dig.

Annonser

1 kommentar

Filed under månadsbrev

Uppluckrad

Vi slutade med babysimmet i november och i förrgår tog vi oss äntligen i nackskinnet och kom iväg och simmade på egen hand. Valet föll på Alberga simhall och det visade sig vara rätt tänkt; Hugo är bortskämd med terapibassängers varma vatten så barnbassänger man själv fick nöja sig med på 90-talet (”Om ni fryser får ni simma nakna”, skolans simundervisning, never forget..!) är för kalla för honom ännu. Vi kom dit på eftermiddagen, och där var förstås en hel del jullovslediga barn och efter att ha vant sig vid Folkhälsans små grupper kändes bassängen smått kaotiskt, men Hugo lyste som en sol och plaskade för fullt i 40 minuter. Senare samma dag kunde jag konstatera att hela den egna kroppen som ett resultat av att ha lallat på i det varma vattnet och sedan bastu kändes så mjuk, inte omedvetet spänd liksom. Win-win.

Maxade mjukheten med att nästa dag ta mig (med Västmetron! RIP 132:an, världens bästa busslinje!) till Kämp Spa för att utnyttja presentkortet jag fick till födis (!) av lärkorna. Jag hade länge varit nyfiken på att testa hot stone massage och betalade nu lite extra för att få testa det. AAAAAAAAH. Kommer hädanefter att vilja lägga alla mina pengar på det! Pinsamt nog hade jag inte fattat att man faktiskt använder sig av stenarna för själva masserandet, trodde mest de låg som någon form av värme och tryck på kritiska muskelfästen, haha. Men efterforskningar visar på att jag inte var den enda som trodde det.

Lämna en kommentar

Filed under hälsa

Mitt 2017

Jag gjorde den där #bestnine2017 på Instagram förstås, och det här var vad som kom upp. Barnet, böckerna, bloggen och Finland (!). Fast samma dag hade jag lagt upp en rätt vanlig bild på min nya muminmugg, och de är ju clickbaits, så den seglade egentligen in som nr nio eller kanske åtta. Puttade ut bokhögen i alla fall.

Men 2017 då? Det är lätt att man fastnar på allas uppräkningar över alla nya barn och jobb och hus och whatnot de tillskansat sig under året. Jag tillskansade mig nog ingenting – förutom domarjobbet, och det var ju inte fy skam! – men det är helt okej det med. Efter det stora barnlöshetssorgeåret 2015 (problemen/sorgen började innan dess men var som intensivast då, huu!) och det omtumlande året 2016 som förvisso innehöll Hugos födsel och därpåföljande babybubbla men också två dödsfall i Js släkt och allmän oro och sorg över sjuka släktingar och en eventuellt förlossningspåverkad bebis, var 2017 lugnt. Bra så!
Nu med hösten i bagaget kan jag känna att det var synd att jag ägnade så stor del av början av året över att angsta över att jag skulle återvända till jobbet för en tid (i stället för att som nu på hösten vara ”mer i stunden”, ursäkta väggordsvarning på det uttrycket!). Jonathan var hemma ett halvår varav jag jobbade fyra månader av dem – skönt var det för mig att veta att Hugo i alla fall var hemma med en annan förälder i stället, och också att jag ännu skulle få återvända hem. Vi firade Hugos 1-årskalas en av sommarens få varma dagar, och strax därefter blev jag vårdledig. Den 15.1 kommer jag att återvända till jobbet ”på riktigt”. Även om många mammakompisar återvände till jobbet på hösten i stället, fick Hugo och jag en fin höst och jag en ny vän på hans musiklekis.

Vi reste! Asien känns så himla avlägset redan, men i tre veckor hängde vi i Singapore (huippu!) och Malesien (sjukt hett!) och plaskade i poolen med vårt glada lilla barn. Pappa fyllde 60 och vi tillbringade en väldigt rolig vecka på Mallorca alla sju. I september åkte jag äntligen på Göteborgs bokmässa igen, det var en mässa som överskuggades av nazistmarschen och dramatiken som föregick den, men vännerna (studie- och bokbloggar-) var sina vanliga härliga jag och jag fick träffa och röra vid Alex & Sigge! I november var vi ännu på familjesemester i Al Hamra, det gick än en gång fantastiskt bra att resa med Hugo och det var en så skön och glad resa på alla sätt <3.

Ja jag fyllde ju 30! Jag var inte jätteglad över det på förhand faktiskt, kändes som att jag ”borde ha kommit någon vart i livet”, men sist och slutligen är det ju en födelsedag bland alla andra och jag firade den med mojito, ballonger och biff i Singapore med mina två favoritpersoner.
Vädret var under all kritik hela året. Dålig vinter, en kall och halvregnig icke-sommar som övergick i en regnig höst. Buhuu. Fjantigt kanske att ha med det i en årskrönika kanske, men nog påverkar det ju en stackars nordbo.

Jag läste närmare 40 böcker inför domarskapet och kanske ytterligare 40 därtill. 2018 hoppas jag att jag använder min lilla fritid till fler böcker och mindre surfande på Instagram och Facebook-loppisar. Fast tänk, 2017 var #metoo-året, heja sociala medier och alla initiativtagare för det! Jag bloggade dåligt på alla bloggar, tiden var såklart en bristvara, och lusten i den mån att jag tycker det är svårare att blogga ju mer sällan jag gör det. Plus då bokbloggosfärens nedgång. Får se hur 2018 blir på den fronten!

Mest konkret upptäcker jag förstås hur tiden flyger förbi genom mitt lilla barn. I början av året var han en liten viftande dinotjutande bebis, redan i april började han säga sina första ord och pratet formligen rinner ut ur honom fortfarande. Vi slutade räkna hans ord redan på sommaren (i början av hösten?), han säger numera ofta två- och treordsmeningar med tydliga ord och kan sjunga långa sångstrofer nu: ”Sov du lilla videung, än så är det vinter” eller ”än så är det björk och ljung, ros och hyacinter” (jo, fel i början, och jo, en av favoritsångerna). Sjukt och sjukt häftigt! Det är ett privilegium att få inblick i hans tankar och otroliga minne redan nu <3. Han lärde sig äntligen gå i början av december, och det känns fortfarande ovant att se honom tulta omkring i hemmet. Han är fortfarande förtjust i att kramas och mysa, men visar också sin vilja genom att välja vems famn och hur länge som duger (”Aalas!”). En så rolig person att få hänga med, det är med sorg i hjärtat jag kommer räcka över honom till dagispersonalen om någon vecka.

En hel del har jag tänkt på vänner som jag träffar för lite, och den – eventuellt inbillade? – skillnaden i att hänga med vänner som inte har barn efter att själv ha fått det. Jag vill inte vara den som bara kan prata om mitt barn (eller förlossningar, hehe), vill inte heller umgås mer eller mindre med vänner baserat på om de har barn eller inte. Å andra sidan vill jag inte heller vara obekvämt medveten om att Hugo kanske är klängig/hungrig/bajsnödig samtidigt som jag försöker umgås med en kompis som inte har barn – OBS OBS OBS att det här är bara i mitt eget huvud! – så kanske är det att få min personlighets olika roller att samexistera bättre något som kunde förbättras nästa år? Kanske förbättras det automatiskt av att jag börjar jobba och får mer innehåll i mina dagar, ett innehåll jag för egen del inte nödvändigtvis alls saknar nu, men sedan välkomnar när det väl dyker upp?

Från muminmugg till pretto-filosofier i ett inlägg, hoppsan hejsan! Gott nytt år!

Lämna en kommentar

Filed under livet, www

Update i punkter

Har fått kommentarer (ja, plural!) om att det är tråkigt att jag inte bloggat på länge. Och det finns ingen anledning till det, men sedan känns det som om jag borde komma med något vettigt eller välskrivet om jag ska bryta tystnaden, och sen kommer jag inte på något sådant och sedan blir tystnaden bara längre och ännu svårare att bryta. SÅ VI STRUNTAR I VETTIGT OCH VÄLSKRIVET! Kanske rentav skriver bara i punktform?

  • Efter att ha läst alla finlandssvenska böcker under vår-sommar-höst har jag nu läst lite på engelska, lite nytt rikssvenskt. Men är det bara jag som blivit känslig eller är thrillers alldeles vidrigt råa just nu?! Incest och detaljerade gruppmord! Bläddrar i en Tumblr-hypad diktsamling innan jag ska sova och också den visar sig handla om incest O_o. Kanske bäst att hålla sig till Facebook-loppisar om kvällarna, ehehhe.
  • Barnet lärde sig äntligen gå, och igår ansade hans mormor dessutom hans rufsiga lockar (obs! Med vår välsignelse!) så nu ser han annorlunda ut, liksom större <3. Nacken syns igen, vill kupa handen kring den.
  • Julvecka! Är inte alls med i svängarna trots att lärkornas årliga julmiddag (den femtonde! Vi hade helt missat det så glömde jubilera) och de flesta julklapparna är färdiga och paketerade. Två hålls dock gisslan av leverantören + är ytterligare beroende av den ack så icke-pålitliga posten, så kan hända att vi får svänga ihop nån story om en glömsk julgubbe :(((. Kanske lever jag också lite i förnekelse att vi är så nära jul och därför nyår och dagisstart, sniff sniff.
  • De här Alexander Jansson-printen är lite skrämmande men mest coola. Finns så mycket jag skulle vilja inreda Hugos rum med! Målade väggar, den här tapeten, Mrs Mighetto-planscher, vimplar, med mera! Fina saker att vila ögonen på under den här höstens evighetsnattningar, heh. Vad hände med vårt barn som sov så sött sitt första år?!
  • Snuddar ibland vid tanken på att sluta bokblogga. Känns nästan konstigt att skriva det! Hellre avsluta uttalat än låta det rinna ut bara? Men alltså, än är jag inte redo. Den har ju varit en så stor del av mitt liv så länge. Vem vore jag som formerly known as BB liksom?

2 kommentarer

Filed under livet

Hello?

Tycker det är lite tråkigt att jag plötsligt inte bloggar?

Lämna en kommentar

Filed under www

Me too

Jag är inte mycket för hjärtan och systrarnas dag och allehanda ”trender” på Facebook. Betala hellre in pengar till Cancerfonden än posta en emoji liksom. Det finns undantag dock, fina #tahdon till exempel, när riksdagen röstade för en könsneutral äktenskapslag. Och i dag; #metoo.

Kvinnor/icke-binära personer som upplevt sexuellt ofredande postar #metoo i sina statusar. En efter en fyller de min feed, både de väldigt FB-aktiva vännerna men även de som sällan delar något. Det blir maffigt i all sin oändliga sorglighet, kanske kanske reagerar ens en man på att oj vad är det här för en värld när det ser ut så här.
Jag har tack och lov kommit lindrigt undan, ”bara lite tafsande på rumpan på krogen och dylikt” tänkte jag nästan skriva, men vadå ”bara lite”?! Sjukt stört att tänka så.

Ellen har skrivit sin historia.

Lämna en kommentar

Filed under www

1 år 3 mån

Hej lilleman, 15 månader i dag.

Här springer tiden iväg, du och jag har varit hemma tillsammans sedan slutet på augusti. Det går finfint. I början hade du en extremt gnällig period, sällan skådad faktiskt, en av få tydliga utvecklingsfaser hos dig. Nu är du ditt vanliga glada jag sedan länge, tack och lov för det! Nattningarna däremot, har efter ett rätt smärtfritt första år sedan några månader tillbaka blivit utdragna jobbiga historier där du helst vill ha våra händer på dig i 45 minuter, det är INTE uppskattat av din pappa och mig. Vi hoppas naivt att det hänger ihop med dina motoriska framsteg..?

Du går inte ännu, annat än längs soffkanten och, när du själv är på humör, med din gåkärra, kärrrra. Du är försiktig av dig, kastar dig inte ut i det okända om du känner dig osäker, och det kan nog både din pappa och jag relatera till. Men du kryper snabbt snabbt, kiipa!, och ställer dig upp överallt. Du gillar att stå vid trädgårdsdörren och spana ut, det var gulligt tills jag märkte att du gnagat på träet i dörren. Vad är det för bäverfasoner?

Du pratar pratar pratar dagarna i ända, du är mitt lilla kommentatorstrack härhemma. Du härmar oss massor, och du kan typ alla ord. Alltså på riktigt. Du förkortar dem till två stavelser, och vissa ord – faktiskt de vanligaste, kanske för att du hör dem på både svenska och finska dagligen? – ger du en helt egen tappning. Bokstaven R bereder dig inga problem. Du känner igen både närfamilj men också bebiskompisar på bild. Ber om dina älskade böcker (Ingrid & Ivar). Säger t.ex. tunnel, pelikan (!), helikopter, bravo, puuro. Det är så häftigt att få följa dina tankar redan nu!
Du kallar mig för äiti och din pappa för pappa, alltså på ”fel” språk. Igår sa du din första mening, pappa hem. Före det har du återberättat saker du kopplar till personer; Petra. Heppa!; djurljud, Pöllö, huhuu eller saker som finns i parken när jag nämner den (!): kangi, (sand)lååda, (rutsch)baana, ka-ka-ka (en stor trägroda du av någon anledning är förtjust i). Djur gillar du tydligen. Kielellisesti erittäin lahjakas skrev din läkare.

Du älskar bussar och hissar. Att ropa i tunneln på väg hem från parken. Böcker, att äta, dina närmaste släktingar. Att umgås med både barn och vuxna, men i små grupper. Vi går på musiklekis på tisdagar och de första veckorna var du väldigt blyg när de andra barnen tultade omkring då du ännu inte kan göra det. När vi alla sitter ner vill du gärna krypa till de andra barnen, och trummorna är alla barns favorit.
Vi har meddelat babysimmet att vi kommer att sluta snart, och du har fått en dagisplats där du kommer att ha börjat när jag skriver till dig nästa gång. Mitt tassiga lilla barn, att du börjar blir så stor redan?

Du älskar att kramas, och jag älskar att du har den mjuka sidan. Halii. Du ger dem inte på beställning åt t.ex. morföräldrar och mummi, och det respekterar vi. Däremot tvångskramar du gärna dina bebiskompisar efter att ha blivit varm i kläderna, det ser väldigt lustigt ut.
Du har korkskruvslockar i nacken, långt hår ovanpå huvudet och en kortkort pannlugg. Jag ser på bara några månader gamla bilder att ditt hår har vuxit mycket. Själv är du ganska mini, men vi har börjat ge större matportioner och du äter allt vi ställer fram (= matar dig med). Därför har du nu fått en liten gubb-pömppis och väger strax över 9 kg. Spräcker du 10 före året är slut?

Du har ett underbart skratt, och vi gör allt för det. En vän skrev så fint på Facebook, att deras nyfödda bebis är den minsta i familjen men det största de har. Jag lånar hennes ord i dag. Mummin muru, mommos gulle, mofas kaveri, isin höpö, mammas nalle. Vi älskar dig så.

2 kommentarer

Filed under månadsbrev