Mosaik

Blonda bakhuvuden i bussen. Klockan är inte ens sju på morgonen, och jag ömmar för dem allihop. Hon vid dörren har inte varit till frissan på ett tag, det har jag vid närmare eftertanke inte heller. Hon som bor vid den branta backen har ett hår som lyser gyllene i morgonsolen, men hennes mun innan hon tagit på sig munskyddet är spänd. Jag undrar varför. Tänker på de halva ansikten jag lär känna på mitt nya jobb, ögon och hår bara, ovanför ljusblått munskydd och sjukhusets opersonliga kläder.

Fast det är inte helt sant. En måndag är de mörkblåa byxorna slut i min storlek, och jag känner mig som en helt annan människa då jag väljer de vita i stället. Jag reflekterar inte över vad de andra har på sig förrän de också bytt ut sina vanliga val. Med eller utan knappar, turkos eller mörkblå, kanske t-skjortan rentav, fast den har inga fickor. Tofflor, sneakers, paljasjalkakengät. De får starkare konturer också, jag lunchar med dem, utspridda vid de gröna punkterna fastlimmade på lunchmatsalens vita laminatbord, och bakom munskydden har de små näsor, fylliga läppar och värkande tänder. Över personalrummets eviga, lite för starka Juhlamokka i Arabiamuggar fogas fler mosaikbitar samman. En funderar över virusvaccin åt sin tonåring, en annan har ännu inte levt ett kalenderår utan sin livmoder. En har alltid historier på lager, men grät över livet förra veckan. En har sett flera decennier av branschen, räknar månader till pensionen. Min kalender räknar ner till slutet av min prövotid, och jag bokar in de första jobbveckornas nyfödda bebisar på halvårskontroll.
Viruset härjar vidare. Vi är alla snart dubbelvaccinerade, men delas återigen in i grupper. Varannan vecka paus i personalrummet med fönster, varannan vecka det röjda bakrummet för att kunna sprida ut oss, avstånd, alltid avstånd. För att skydda oss. För att skydda er.

Tyngst med att resa är att komma hem?

Hemma igen, efter en vecka som gick alldeles för snabbt, what’s that about? Det var skönt och roligt och flygresorna gick bra igen – förstår att vi ännu har något öronvärks-/kaskadspyende-inferno att vänta i framtiden, men än kan jag vara tacksam!. Den tillbaka var kanske den mest krävande hittills då Hugo förvisso sov 1,5 timme i min famn, men sedan vaknade gnällig och krävde konstant program, helst i min famn. Famnmys är ju dock inte riktigt vad det har varit längre, det ska ålas och krumbuktas och gärna stås upp (med stöd) och putas med rumpan. Så allra tyngst med att resa med barn tycker jag faktiskt är att komma hem – då man kan pusta ut och helst skulle vilja sätta på en tvättmaskin (för att känna sig duktig) innan man slänger sig ner i soffan, äter en rågbrödssmörgås med ost och gurka/tomat och tittar på tv resten av kvällen. I stället ska barnet matas-skötas-tvättas-nattas helt som vanligt, i värsta fall med jetlag eller känslor av omtumling. Det är tungt.

Och nu är det söndag kväll och barnet med tandsprickningsgnällighet har somnat efter en lång dag och imorgon ska jag tillbaka till mitt vanliga jobb i min vanliga butik och ändå känns det nästan lite pirrigt? Sex veckor jobbar jag ännu, sen blir jag vårdledig med min då ettåring (!). Tiden går nog fort härhemma också O_o.

Svenskspråkig panelhöna

Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.

– ur Islantilainen voittaa aina, Satu Rämö

P och jag pratar om det ibland, hur våra finskspråkiga kolleger missar en dimension av oss. Jag är ju så rolig till exempel (tycker jag själv…), men mycket av det får jag svälja, eller förtvivlat leta efter ord så länge att poängen går förlorad. Det är synd. Jag är glad att min svärmor vill tala svenska med mig till exempel, så får hon hela det charmiga paketet som är jag ;).

Men jag kommer ju bra överens med mina kolleger ändå, trots att de får bara 80 % av mig. Skönt att det räcker :).

Working mum

Ja, jobbet alltså. Det går bra faktiskt! Jag gillar butiken, och även om arbetsvägen är längre går den oftast rätt okej, plus att jag kan kombinera läsning på bussen och podcast under promenad och tågresa så länge det inte är för kallt (!) i morgonbussen. Mitt telefonbatteri har blivit uselt, så jag släpar omkring på en laddare och en extra strömkälla och muttrar för mig själv över hur dyra prylar blir dåliga fort. Och förutom att läsa meddelanden på lunchrasten, så försöker jag hinna läsa böcker. Mmm, böcker!

Konstigt snabbt vänjer jag mig vid både jobbrutinerna och att det nu är J som har huvudansvaret över Hugo och typ hans skötväska. De flänger omkring om dagarna, går på champagnebrunch (!) och läkarkontroller, och den enda det är ”synd om” är mig :). Hur vi någonsin ska få dagisrutiner (och vab) att rulla ger mig redan nu ångest att tänka på, men jag skjuter bort de tankarna än så länge. Hugo är glad och verkar inte lida nämnvärt av att jag är borta så mycket, förutom att han har börjat vakna ohemult tidigt om morgnarna – hoppas det är en väldigt kort fas… När jag har kvällstur kommer jag hem efter att han har somnat, det är kanske det tyngsta faktiskt, förutom att jag inte har tillgång till hans mjuka hamsterkinder att pussa på närhelst jag vill. Fast i sommar får jag hänga med honom heltid igen, även om han då blir en toddler och kanske har viktigare saker för sig än att sitta i mammas famn och mysa.

Hemma.

Kom hem från vår långa resa i torsdags, efter några bra dagar i kivoga Singapore . Flygresan gick bra igen, skrek gjorde bebén nästan bara i bilen på väg hem från flygfältet, inte bara han som tyckte att det var tråkigt att komma hem, haha. Rågbrödet smakade som vanligt gudomligt, även om det annars inte kändes såå skönt att vara hemma kanske? Förändringar i luften såklart, jag kom hem som en 30-åring, avslutade amningen och imorgon ska jag på jobb! På arbetsplatsen hade det för övrigt florerat ett rykte om att jag skulle vara gravid eftersom jag bli ledig med barn i augusti igen. Försäkrade informanten om att det nog gäller samma barn fortfarande *svettig skrattande emoji*.

Det har varit busyga dagar sen vi kom hem, tvättmaskinen har gått för högtryck förstås, men vi har också hunnit klämma in frissa, babysim och mina födisfiranden med familjen och i dag brunch med ett gäng kompisar. Och så länsade jag visst Lindex, de första icke-preggo- eller amningsrelaterade plaggen jag har köpt sen hösten 2015 tror jag. I min nya vuxenhet blev det bland annat en körsbärscollege, hehe.

Konstigt men skönt nog har tanken på jobb mognat under resan. Kommer inte på någon annan förklaring än att jag liksom påmindes om att det finns något annat än babyvardagen (även om jag gillar den). Myyycket konstigt ändå, kanske framför allt efter morgondagen då jag liksom måste fortsätta gå till jobbet?! Nåväl, får världens mjuklandning med en dag jobb innan jag blir ledig igen pga veckoslutsjobb.

Ledig, liksom

Jahaja. Jag är liksom ledig nu. Alla på jobbet var så sjukt gulliga min sista dag, jag fick brev och presenter och kramar och allt kändes bara himla himla konstigt och jag hade inte alls den vrålande känsla av FREEDOOOOM som infinner sig när man går på semester. Fast det är ju fint såklart! Helgen var rätt hektisk med Helsinki Lit och familjegrejer, så det är först nu det småningom börjar sjunka in att jag kanske faktiskt inte ska jobba på länge, länge. Har dock lyckats boka program åt mig varje dag den här veckan – samtidigt som jag läser Linus Jonkmans nya bok Själv. Kraften i egentid. Oh the irony!

Steg för steg, ska också jag hänga med

Jag har varit så upptagen med att räkna veckor, dagar och arbetsturer, att jag liksom inte sett bortom tiden efter fredag kl.12 då jag lämnar in min jobbnyckel och vandrar min väg för åtminstone tio månader framåt. Och nu är den dagen nästan här! Missförstå mig inte: jag ser fram emot mammaledigheten, både före och såklart framför allt efter bebé. Och det är skönt både fysiskt och psykiskt att den tiden nu är här. Men har liksom inte greppat att J kommer att ställa väckarklockan på söndag kväll medan jag… inte behöver göra det.

WhatsAppar M i Amsterdam, hon kommer hem (?) till Finland i slutet av juli. Vi konstaterar att jag vid det laget kommer att ha ETT BARN.

Jo. Graviditeter är onödigt långa, naturen kunde med fördel korta ner dem några månader eller så. Men det krävs en hel del tid för att man ska förstå. Man kan känna sparkar, köpa babykläder och bygga spjälsäng och ändå bli helt paff vid ”insikten”.

Final countdown!

Jag: Uääh, jag vill inte ha sju arbetsturer på åtta dagar!

J: Du får se det som att du har sju arbetsturer på typ 320 dagar!

It’s funny ‘cause it’s true

Solklar jobbuniform för nästa vår när jag återgår till jobbet och inte längre bär omkring på en cykelhjälm/melon under brösten.

Härifrån. Finns även muggar, stickers, laptopskins och what have you.

2016 ringde och ville kicka unkna stereotypier in the butt

Jepp, exakt som Linn beskriver det har jag (vi) också märkt av (även om det ska erkännas att vi inte kommer att dela fifty-fifty utan ca 2/3 + 1/3 där jag jobbar i mitten). Och okej nej våra planer är ännu inte 100 % ristade i sten, men jag blir irriterad på inställningen att jag som mamma skulle trumfa vårt barns andra förälders önskan att vara hemma. Och förutom önskan: ansvar.

Jordgubbar, mango och en massa böcker

Det här året har jag verkligen carpat jordgubbssäsongen. I sallader, med yoghurt, med glass, bara så där. Känns fruktansvärt sorgligt att det inte längre är många plastaskar jag kommer att bära hem under 2015.
Lax (och räkor) passar förresten otroligt bra ihop med färsk mango. Se det som ett tips.

I helgen exploderade mina some-flöden i en enda karneval av uppdateringar från Flow, Way Out West och Crimetime Gotland. Som den nörd jag är önskade jag mig givetvis intensivt till den sistnämnda – men det blir en även nästa år. 18-21.8-2016 vill jag vara i Visby. Under veckoslutet som gick fick jag nöja mig med att klappa på min ljuva hög av nyanlända deckare och thrillers.

Augusti är god mot oss. Plötsligt har jag blivit solbränd och kan sitta ute i trädgården ännu efter jobbet. Att det regnade och var tio grader hela maj-juni-juli är nästan glömt och förlåtet.

Väldans vilket bok-tungt inlägg det här blev (alla ba: What else is new?!?). Råkar ju jobba med böcker också, och i dag och imorgon är annorlunda arbetsdagar då jag får vara med och bygga upp den splitternya snyggingen till butik på Forums bottenvåning (öppnar onsdag kl.9, komsi komsi!). Kommer att jobba något pass i månaden där, ser redan framför mig hur potentiellt dyrt det kommer att bli då sortimentet är större och dels annorlunda än det i min ”hembutik”. Kom sedan hem efter nio timmar jobb, satt 1,5 timme i den ovan nämnda soliga trädgården, åt en hastig hungrig middag och gav mig sedan på den egna bokhyllan för en stor utrensning + intryckning av nya böcker som samlats på hög(ar). Imorgon: repeat.

Vardagen ringde

Jobb imorgon – eller? Okay thanx bye!

Typiskt morgontursdygn:

05.00 – 20.00 Jag dör jag är så trött, när blir klockan så mycket att jag får gå lägga mig riktigt?
20.00 – 22.30 OMFG Internet böcker WhatsApp diskbänken CandyCrush* kalendern människorna livet!!

*) Jo, den dåliga vanan/tidstjuven är tydligen tillbaka i mitt liv igen.

Kollegan

Man vet att man har en bra kollega då hon ringer och frågar om det faktiskt var meningen att beställa så där många Coelho-böcker?!

(Det var det tyvärr.)

Gårdagens möte

Det här var så fint.

Life lately

Jag ska under våren ha utvecklingssamtal på jobbet, och tills dess ska jag bland annat fundera på mina egna styrkor och svagheter. Garanterat nyttigt, blir intressant! Och spännande med utvärdering, jag lever löjligt länge på positiv feedback men i åtminstone privata relationer är jag inte överdrivet bra på det här med negativ feedback. Then again: vem är på riktigt bra på det?! Vår nya chef verkar åtminstone kunna läsa människor bra – sånt fascinerar mig. True story från tidigare i vintras när jag över ett glas vin pratade väldigt allmänna saker med en annan ”människoläsare” i tio minuter och hon sedan bara ”Jamen är det inte det här du vill egentligen?”och jag bara gapade.

Och så där löst associerat till det här med hurdan man är: såg Still Alice på bio i lördags och grät flera gånger. Inte bara fuktiga ögon utan riktigt grät-grät. Se den! Och läs boken såklart. Författaren Lisa Genova låter Alice jobba som lingvistikprofessor, så karaktärens smärta när hon tappar ord och kommunikation (p.g.a. Alzheimers sjukdom som 50-åring) blir så otroligt påtaglig. Vem är man när man tappar det man definierat sig själv kring/som? Och vem blir man i andras ögon – cancerpatienter är det lätt att tycka synd om och köpa granna band för, men Alzheimer-patienter blir ju liksom.. jobbiga?

Doggy week

Har en onödigt lång jobbputki på gång och i dag är bara andra dagen, men när jag kommer hem ikväll kommer jag att mötas av den här lurviga typen! Vi ska vara hundvakter en dryg vecka så ni kan förvänta er bildbomb åtminstone på Instagram, månne inte en del spiller över här också. För en gångs skull kommer mina och Js olika jobbtider till sin nytta, den här Åbodogin är inte van vid att folks jobbresor faktiskt tar mer än 5-10 minuter. Hur gör man riktigt med hund och jobb-kombon?

You can’t make this sh*t up

Vi har Weird Things People Say in Bookstores i ett skåp på jobbet, chefen köpte den från någon bokrea en gång. Nu hade jag knappast läst den om jag inte hade jobbat i bokhandel, men om jag hade gjort det hade jag nog ändå inte riktigt trott på de där grejerna som står där. Nu ba: Japp, precis så där absurt kan det vara! Igår till exempel, en kund som ville att jag skulle rekommendera något riktigt bra som är hett just nu, jag valde såklart Gone Girl av Gillian Flynn (filmen var förresten också bra, trots Ben Affleck i huvudrollen. Men film är ändå bäst på bok, det vet vi ju alla) och kunden petade på den en stund, läste på baksidan: Jaha, det står här att frun är försvunnen. Det vet vi ju alla att det är KGB som har tagit henne!

Man ba: !

Madonna

Blev i dag kallad Madonna på Twitter re: att min bokbeställning där jag glömt skriva efternamnet ändå hittade fram hela vägen från England. Like a boss!

Boken? Love Letters to the Dead av Ava Dellaira, ett boktips från en kund faktiskt. Världens gulligaste kund för övrigt, för några veckor sedan hade vi fina diskussioner om vem av pojkarna i Delirium-trilogin vi ”hejade” på, vilka YA-böcker vi läst och huruvida det är okej att bryta ryggen på en bok. Sådana kunder alltså, värda nagelklippare och spottare hundra gånger om!

Post-semester TGIF

Vi överlevde första jobbveckan efter semestern, då får man köpa en blombukett (och skylla på att vi får gäster imorgon)! Älskar ju mina kära Pirkka-nejlikor mer än livet självt, men ibland stöder jag en riktig blombutik också – går ju utmärkt att peka på fina blommor och säga att buketten får kosta max 10-15 euro.

Mumlar TGIF under en rosafärgad himmel och lyssnar på tonårsgrannarna som talar om hur åttan var ett bra år eftersom man tog sin första fylla då. Själv är jag långt in på tantstadiet, t.ex. importerade jag häromsistens det granna Svenskt Tenn-tyget för ytterligare en soffdyna. Hade nog inte trott det när jag var tio år och vi uttråkat väntade på mamma i bilen när hon fick sina femton minuter inne på Strandvägen.

Varför har ni inte sagt åt mig att flytta ut ljuslyktor också? Nu har jag äntligen fattat det åtminstone, känner mig very Amanda Schulman.