Hon är här nu

… vår flicka, vår fina lilla F.

Förlossningen, som jag tror jag ”vågar”/vill återkomma till den här gången, var delvis mer smärtsam än den med Hugo, men ändå en så mycket bättre upplevelse! Jag fick upp henne i famnen direkt, och både bebis och jag mådde hundra gånger bättre. Fick verkligen perspektiv hur annorlunda det kan vara, och i vilket dåligt skick även jag var senast, framför allt fysiskt då, men också psykiskt trasig av oro. Så tacksam att jag/vi fick den här upplevelsen som ett lite läkande balsam nu!

Bebisen är spänstig, sömnig och söt. Amningen.. får mig att känna mig ”levande”, om vi säger så, men bebisen har med råge passerat sin födelsevikt och rådgivningens krav på viktökning per vecka; tänk om också det kommer att bli annorlunda den här gången?

Storebror har tagit emot lillasyster med massor av ömhet och nyfikenhet, och det får trötta föräldrar varma ända in i märgen. Sin stora livsförändring reagerar han i stället på genom att vakna vansinnigt tidigt + plötsligt börja trotsa och få stora känsloutbrott – alldeles väntat alltihop, men ändå tungt att bemöta. Framför allt jag, som ändå mest sköter/bär/ammar/tvättar den lilla lilla trekilosklumpen, försöker aktivt bemöda mig om att minnas att han som plötsligt verkar så stor och tung fortfarande är min lilla pojke <3.

Lillasyster, tio dagar gammal i dag. Välkommen till familjen!

Annonser

1 kommentar

Under babyliv, gravid, hälsa

Höstlista 2018

Direkt från sommarredovining till höstlista, nå, det vet ni ju att jag inte kan hålla mig borta när det vankas listor!

Vad är dina mål i höst?img_0539
Att komma in i vardagen som tvåbarnsmamma – och komma ut på andra sidan med förståndet i behåll, hehe!

Vad ser du mest fram emot?
Att träffa bebisen! <3 39+6 i dag omg kääk!

Känner du dig klar med sommaren?
Skrattade högt åt Smulans svar: Har aldrig längtat mer efter att en sommar ska ta slut. Jag hoppas jag aldrig behöver vara höggravid under en tre månader lång värmebölja igen. Typ så, ja! Alltså, det var ju fint när man typ… simmade, men annars, HERREGUD SVETTEN, never forget!

Hur såg din höst ut för ett år sedan?
Var efter några månader på jobbet åter vårdledig hemma med Hugo. Hängde mycket i parken på förmiddagarna, gick på musiklekis och han ser så liiiten ut nu! Blev helt besatt av (märkes)barnkläder/FB-grupper, hehe. Men bejakade även en gammal passion och åkte till bokmässan i Göteborg, där jag bl.a. lyssnade på Alex & Sigge live i det som då var Ninas butik. Var domare för Yles litteraturpris och åkte på en ljuvlig familjesemester till UAE. Huu, skummade igenom bloggen och påmindes om plötsliga långa nattningar med Hugo, blää!

Hur såg din höst ut för fem år sedan?
Har exakt noll aning, men som tur har jag en blogg som jag dessutom skrev mycket mer aktivt i då. Vad var det liksom ens för år då? :D Tydligen var jag på bokmässa även då, skrev äntligen klart min gradu (huj trauma!). Läste Min kamp 6, målade sovrumsväggen grå och besökte lillebror på utbytet i München. Engagerade mig i Blondinbellas första förlossning, LOL. Drack tydligen skumpa på gårdstalkot.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?
I och med bebé kommer jag att vara nöjd över varje avsnitt tv-serie jag ser eller podcast jag lyssnar till. Hoppas även få till det med att läsa samtidigt som jag ammar den här gången! Har läst de flesta av de nyutkomna finlandssvenska böckerna jag var nyfiken på i alla fall, men har Mia Francks Bombträdgården kvar oläst! Känner jag mig själv rätt blir det en och annan anglosaxisk thriller också.

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?
Amnings-bh, woop… Inte så jättepepp på att vara fast i den i x antal månader faktiskt, även om jag i övrigt hoppas på lyckad amning och så.

2 kommentarer

Under listor

Såmarin 2018

Det är hetare än på hundra år, det är alger i havet nedanför vårt hus och när jag frågar om tips på svala aktiviteter i en Facebook-grupp får jag svaren ”Köpcentrum” och ”åk metro”. Barnet går på sommardagis och vantrivs, han är inte sig själv hemma heller och tanken på hans panikgråtande ansikte bakom en glasdörr får mig tårögd ännu flera månader senare. Folk tittar på min höggravida lekamen och frågar hur jag orkar, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, för jag har väl inget annat val än att orka? En vecka före semestern säger kroppen stopp och jag blir sjukskriven. Kan stanna hemma och lämna sommardagiset bakom oss, hänga i det lite svalare köpcentrumet om dagarna och bälga i oss kranvatten så kallt som det går. Spolar handlederna stup i kvarten, tänker att med bebisen på insidan behöver jag i alla fall inte klibba fast hud mot hud.

Så börjar äntligen Js semester, och fastän temperaturen i sovrummet på stugan aldrig går under 30 grader (!) så kan vi åtminstone ägna dagarna åt att simma i en ren sjö. Vi åker båt utan mål, det fläktar skönt och barnet somnar sittande, jag håller hans slappa kropp i min famn och skrattar åt att han ännu är så liten. Vädret vänder abrupt och vi tillbringar den sista semesterveckan hemma; går på Borgbacken, begravning och bröllop för just så absurt är livet ibland.

Och så efter tre veckor börjar vardagen igen för två i familjen, medan jag stannar hemma och räknar ner de sista veckorna tills det är tänkt att jag ska föda ut en till familjemedlem. Jag tvättar trettioen år gamla yllekläder jag trott var dockkläder men tydligen stickats åt mig, scrollar 56-62-foldrarna i Facebook-loppisar och lunchar med kompisar. Det är fortfarande överraskande varmt och lite klibbigt, men det är augusti och sedan september nu och innan månaden är slut kommer jag att ha en bebis i min famn. Det känns fortfarande konstigt. Det känns stort och varmt och pirrigt.

Lämna en kommentar

Under bröllop, gravid, livet

Hugo två år!

I dag är det din andra födelsedag, grattis Hugo! Jag tittade på bilder från din ettårsdag nyligen, och även om du såklart utvecklades något alldeles otroligt under ditt första år så är du nog en helt annan liten person nu, ytterligare ett år senare. Ett barn. Samtidigt är du samma lilla plutt som du varit alldeles från början, glad och trygg.

”Han är nog lite lillgammal, säger saker man sällan hör från så där små barn”, sade två av pedagogerna på ditt sommardagis i veckan. Jag log stort. För några veckor sedan var vi på resa i Italien och du pratade så mycket i bilen att alla blev helt matta. Du var inte tyst en sekund. Allt noterar du, kommenterar du, minns du. Du kan ord som cabriolet, schakttraktor och lennonjohtotorni och du berättar med långa meningar (6-7 ord) vad som händer. När jag FaceTime:ade med dig när du var i Österrike, berättade din pappa vad ni gjort och du inflikade viktiga detaljer om currywurst och en ko som kissat. Just nu pratar du ganska mycket blandspråk, böjer svenska ord in i finska meningar. Du kan räkna till tio på svenska och fem på finska, även om du inte förstår dig på mängd mer än en, två, många. Du kan oändligt många sånger som du högt och falskt sjunger för oss, gärna i bilen. Du använder också röstens olika tonlägen, högt och gällt eller djupt och mörkt, och du härmar barn som talar mindre tydligt än du.

Du är ungefär 84-85 cm lång och väger 12, kanske 13 kg. Din mage är inte längre lika rund, men dina armar är lite barnknubbiga och dina kinder darrar fortfarande när du springer. Du kan stiga upp för lägre trappsteg utan stöd och kommer upp i stolar själv, men är fortfarande ingen vild klätterapa. Din lilla trehjuling vill du väldigt gärna skuffa omkring, men helst inte sitta på. Du älskar vatten, dyker självmant in under duschstrålarna och plaskade dig blå i poolen i Italien. Jag är så glad att du fortfarande älskar att läsa, annars är det främst fordon och lite Duploklossar som upptar din fritid.

Du sover mellan 20 och 6, 7, oftast bra men i perioder hamnar du i vår säng under morgonnatten. Är du övernatten hos mommo & mofa eller mummi sover du alltid som en prins. Du äter fortfarande gärna och mycket, har helt på sistone börjat kinka lite med maten vilket är något helt nytt för oss alla :D. Mjölk är fortfarande det bästa du vet, och karelsk pirog är din delikatess.

Du trivs på ditt dagis, och det är en oerhörd lättnad, speciellt nu när du gått en vecka på sommardagiset och det varit mycket gråt och ynklighet. Du är intresserad av andra människor, men kan vara avvaktande först innan du blir varm i kläderna. Du har varit rätt pappig hela våren, något som förstärkts av att jag har svårare att göra alla saker med dig i och med min växande mage.

När jag skriver till dig nästa gång, kommer du att vara storebror. Det är svårt att begripa att det ska komma en till blandning gener som kommer att vara lika fantastisk som du, men på andra sätt. Att det ska finnas två av er, våra barn.

Men Hugo, av dig finns det bara en. Jag är så glad att jag får dela mina dagar med just dig. Min förstfödda, min busbus, min finaste lilleman. Mamma älskar dig.

Lämna en kommentar

Under månadsbrev

Lampbrist, forever preggo och Italien på agendan

Ööh, här lämnade jag er med cliffhangern om att vi skulle flytta och sen hörde jag visst aldrig mera av mig? Högst oklart varför? Nåväl, livet rullar på, vi trivs väldigt bra i Parhuset även om här finns myyycket att fixa ännu, tidbrist i kombination med preggo-boande är inte en jättebra kombo. Det är tur att det är ljust så behöver man inte så många taklampor…

Barnet växer, magen växer (26+0 hej hej!) och även om jag mår bra känns det som att det är mitt öde att vara gravid för resten av livet. Tvärtemot vad alla säger så går graviditeten då man redan har ett barn INTE ALLS SNABBARE, snarare tycker jag att vi byter årstider och jag bara fortsätter att vara gravid… Nåväl, försöker tänka att det först är en countdown till semestern, och när den är slut återvänder jag inte till jobbet utan stannar hemma för mammaledighet. Och innan den riktiga semestern tar vid har vi en veckas semester i Italien – om en vecka de facto! Förra årets succé att fira en 60-åring i ett hyrt hus i ett varmt land går i år till Lago di Como i Italien, hoppas på en lika lyckad resa. Det lilla barnet har iaf mer vilja och snabbare fötter det här året, ehhehe…

2 kommentarer

Under livet

Flyttdag!

img_3255

Köket blev färdigt och målfärgerna hann torka. Nu kör vi!

1 kommentar

Under Parhuset

Att överraskas två gånger

… och likt Smulan satt vi också på påsken och spånade barnnamn (utan resultat thank you very much, vi får nog klara oss själva) eftersom den här familjen i slutet av september utökas med en fjärde (!!) familjemedlem <3.


Det är en januarionsdag, vi har äntligen hunnit sitta ner och prata med P och kanske föds en tanke just där över smoothien, men sen ringer J och säger att vårt bud på Parhuset godkänts. Jag känner ingenting i kroppen annat än en förvirring över att min mens aldrig kommer, men den helgen smyger jag in på wc och lägger lugnt ifrån mig testet på lavoarkanten. Ser två starka röda streck framträda, springer halkar glädjegråter runt hörnet till köket och skrämmer min son och min man.

En dryg månad tidigare har vi skrivits in för en ny omgång barnlöshetsvård på Kvinnokliniken, så vi får tid för tidigt ultraljud direkt. Läkaren med ultraljudsstaven hinner se en fostersäck och gratulera innan hon konstaterar att hon inte ser något mer, att det kan vara ett mycket tidigt embryo men att det sannolikt är en tuulimuna. Allt hopp rinner ur mig, jag drar upp mina byxor och skriver med böjt huvud ner en kontrolltid i kalendern. Vi går genom korridoren, vet inte vad vi ska säga åt varandra. Håller handen tills vi skiljs åt. I det tomma som är mitt huvud känner jag mig tacksam över att de inte slängde ut oss från Kvinnis, att vi får fortsätta hos dem som planerat även om den här icke-graviditeten började på naturlig väg. Vill bara snabbspola till det, bort från detta limbo.

Det går några långa långa dagar, J som aldrig är på arbetsresa åker på arbetsresa och jag är så jävla sjuk och hostar så att kroppen rister. Jag nästan hoppas på blod i trosorna när jag går på toaletten, önskar att kroppen skulle sköta det själv. Vill inte vill inte vill inte ringa och sjukskriva mig för framkallat missfall. Jag sitter i evighetskorridoren på Kvinnokliniken, tas emot av en barnmorska som känner till situationen, talar lågmält när hon visar in mig i rummet. Läkaren ställer några frågor, jag säger att jag börjat må lite illa men att jag säkert inbillar mig, och läkaren ber mig klättra upp i gynekologstolen direkt. Hon rynkar ögonbrynen mot den gråsuddiga skärmen, Kan du låta bli att hosta, och sedan, Nämen hördu jag ser nog hjärtslag här. Barnmorskan hoppar upp från sin stol, kikar på skärmen Javisst, jag ser dem också. Grattis!

Vandrar evighetskorridoren till slut och tar hissen ner, hittar en någorlunda avskild plats och ringer J som sitter som på nålar på sitt hotellrum. Jag börjar gråtskratta direkt när jag hör hans röst, så det tar flera sekunder innan han förstår vad jag säger. Det är en bebis! Hjärtat slår!

8 kommentarer

Under gravid