Hello?

Tycker det är lite tråkigt att jag plötsligt inte bloggar?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under www

Me too

Jag är inte mycket för hjärtan och systrarnas dag och allehanda ”trender” på Facebook. Betala hellre in pengar till Cancerfonden än posta en emoji liksom. Det finns undantag dock, fina #tahdon till exempel, när riksdagen röstade för en könsneutral äktenskapslag. Och i dag; #metoo.

Kvinnor/icke-binära personer som upplevt sexuellt ofredande postar #metoo i sina statusar. En efter en fyller de min feed, både de väldigt FB-aktiva vännerna men även de som sällan delar något. Det blir maffigt i all sin oändliga sorglighet, kanske kanske reagerar ens en man på att oj vad är det här för en värld när det ser ut så här.
Jag har tack och lov kommit lindrigt undan, ”bara lite tafsande på rumpan på krogen och dylikt” tänkte jag nästan skriva, men vadå ”bara lite”?! Sjukt stört att tänka så.

Ellen har skrivit sin historia.

Lämna en kommentar

Filed under www

1 år 3 mån

Hej lilleman, 15 månader i dag.

Här springer tiden iväg, du och jag har varit hemma tillsammans sedan slutet på augusti. Det går finfint. I början hade du en extremt gnällig period, sällan skådad faktiskt, en av få tydliga utvecklingsfaser hos dig. Nu är du ditt vanliga glada jag sedan länge, tack och lov för det! Nattningarna däremot, har efter ett rätt smärtfritt första år sedan några månader tillbaka blivit utdragna jobbiga historier där du helst vill ha våra händer på dig i 45 minuter, det är INTE uppskattat av din pappa och mig. Vi hoppas naivt att det hänger ihop med dina motoriska framsteg..?

Du går inte ännu, annat än längs soffkanten och, när du själv är på humör, med din gåkärra, kärrrra. Du är försiktig av dig, kastar dig inte ut i det okända om du känner dig osäker, och det kan nog både din pappa och jag relatera till. Men du kryper snabbt snabbt, kiipa!, och ställer dig upp överallt. Du gillar att stå vid trädgårdsdörren och spana ut, det var gulligt tills jag märkte att du gnagat på träet i dörren. Vad är det för bäverfasoner?

Du pratar pratar pratar dagarna i ända, du är mitt lilla kommentatorstrack härhemma. Du härmar oss massor, och du kan typ alla ord. Alltså på riktigt. Du förkortar dem till två stavelser, och vissa ord – faktiskt de vanligaste, kanske för att du hör dem på både svenska och finska dagligen? – ger du en helt egen tappning. Bokstaven R bereder dig inga problem. Du känner igen både närfamilj men också bebiskompisar på bild. Ber om dina älskade böcker (Ingrid & Ivar). Säger t.ex. tunnel, pelikan (!), helikopter, bravo, puuro. Det är så häftigt att få följa dina tankar redan nu!
Du kallar mig för äiti och din pappa för pappa, alltså på ”fel” språk. Igår sa du din första mening, pappa hem. Före det har du återberättat saker du kopplar till personer; Petra. Heppa!; djurljud, Pöllö, huhuu eller saker som finns i parken när jag nämner den (!): kangi, (sand)lååda, (rutsch)baana, ka-ka-ka (en stor trägroda du av någon anledning är förtjust i). Djur gillar du tydligen. Kielellisesti erittäin lahjakas skrev din läkare.

Du älskar bussar och hissar. Att ropa i tunneln på väg hem från parken. Böcker, att äta, dina närmaste släktingar. Att umgås med både barn och vuxna, men i små grupper. Vi går på musiklekis på tisdagar och de första veckorna var du väldigt blyg när de andra barnen tultade omkring då du ännu inte kan göra det. När vi alla sitter ner vill du gärna krypa till de andra barnen, och trummorna är alla barns favorit.
Vi har meddelat babysimmet att vi kommer att sluta snart, och du har fått en dagisplats där du kommer att ha börjat när jag skriver till dig nästa gång. Mitt tassiga lilla barn, att du börjar blir så stor redan?

Du älskar att kramas, och jag älskar att du har den mjuka sidan. Halii. Du ger dem inte på beställning åt t.ex. morföräldrar och mummi, och det respekterar vi. Däremot tvångskramar du gärna dina bebiskompisar efter att ha blivit varm i kläderna, det ser väldigt lustigt ut.
Du har korkskruvslockar i nacken, långt hår ovanpå huvudet och en kortkort pannlugg. Jag ser på bara några månader gamla bilder att ditt hår har vuxit mycket. Själv är du ganska mini, men vi har börjat ge större matportioner och du äter allt vi ställer fram (= matar dig med). Därför har du nu fått en liten gubb-pömppis och väger strax över 9 kg. Spräcker du 10 före året är slut?

Du har ett underbart skratt, och vi gör allt för det. En vän skrev så fint på Facebook, att deras nyfödda bebis är den minsta i familjen men det största de har. Jag lånar hennes ord i dag. Mummin muru, mommos gulle, mofas kaveri, isin höpö, mammas nalle. Vi älskar dig så.

2 kommentarer

Filed under månadsbrev

Kalender 2018

Jag spontanköpte en kalender strax innan jag åkte till Göteborg. Från finska Putinki, lite mindre än en A5:a, men med hela veckan-uppslag som jag gillar det. Hoppas vi kommer att trivas tillsammans!

En del får jag skriva in redan. Två bröllop! Dock även dagisstart buhuu, fick faktiskt beslutet i dag och vi fick ingen av de platser vi önskat, bah. Främst läget jag funderar på, annars vet jag inget varken positivt eller negativt om traktens dagisar. Men huj vad tanken på allt förande och lämnande och pusslande och vabbande stressar mig… Försöker skjuta bort de tankarna ännu och visualisera att det är flera månader kvar härhemma *sniff*.

2 kommentarer

Filed under stationerylove

Ensihetket

Ett till citat förresten, från Operaatio äiti-bloggen jag citerade nyligen och som jag hittade i somras. På den bloggen blandas.. tänkte skriva högt och lågt men det låter som om jag skulle rangordna ämnena. Allvar och flärd kan vi säga! Barnkläder och utflykter, men också livets allvarligare delar. Läste ett gammal inlägg, hennes första förlossningsberättelse, och även om det var mycket som skilde våra förlossningar (prematur/övertid, snitt/vaginal förlossning) åt så fastnade jag på vissa delar av upplevelsen och känslorna som lät så lika mina:

Koko kokemus oli todella rankka. En saanut vauvaa rinnalleni synnytyksen jälkeen, vaan poika vietiin pois luotani. Makasin osastolla ja kaipasin kipeästi hänen luokseen. Mietin sydäntä kuristaen, että kaipaako poika yhtä paljon äitiään kuin minä häntä? Olinko tahtomattani hylännyt lapseni tärkeimmällä hetkellä? […] En tiedä miten ikinä selviän siitä kamalasta ajatuksesta, että pieni lapseni vaan vietiin pois luotani. […] En koskaan tule kestämään sitä, että yhteisen elämämme alku meni niinkuin meni. En koskaan selviä siitä, että en ollut rakkaimpani luona tämän ensihetkinä. Olen ikuisesti katkera siitä, etten saanut tuntea sitä, kun vauva nostetaan ensimmäistä kertaa syleilyysi.

Hugo minns ju självklart inget av sin förlossning eller sin första tid på jorden. Efter de första tumultartade dagarna blev han ammad, fick famntid och kärlek precis som om ingenting hänt. Mina minnen av förlossningen kommer att blekna med tiden, har redan mattats av. Ändå tror jag inte att jag någonsin kommer att glömma känslan av förvirrning och rädsla som utbyttes mot blodisande skräck. Jag återkommer till den lilla babybaljan som de bäddade färdigt och som han aldrig fick använda, den ljusblå mössan barnmorskan valde ut men som blev kvar i förlossningssalen då först han och sedan jag rullades iväg åt olika håll. Värmen i det mörka rummet på barnavdelningen, de långa korridorerna som J rullade mig i rullstolen fram och tillbaka när jag hann mellan tiderna för mitt dropp med intravenös antibiotika. Hur jag lade all min kraft på de där rullstolsfärderna och tiden i rummet med vår lilla pojke, och sedan var så slut att jag knappt orkade äta väl tillbaka i min egen sjukhussäng. Förlossningsrädslan som inte fanns förrän den sista timmen, men som sedan bosatte sig i min kropp, kanske för alltid?

Ändå, när vi besöker sjukhuset för återkontroller, och jag ser skylten för förlossningsavdelningen, känner jag bara nostalgi och.. avundsjuka? Så sjukt häftigt ändå; den egna kroppen och barnmorskornas breda yrkesbeskrivning och kunnande.

2 kommentarer

Filed under babyliv, citat

Emil & Olivia

Äh. Fortfarande lite ringrostig med bloggandet. Efter en längre paus känns det som om man borde komma med något vettigt och då blir ribban högre –> blir inget skrivet –> ännu längre paus. Så nu bara kör vi!

I förrgår tog jag mig till Arkadia Bookshop i Tölö för att går på premiären av Mamma, pappa, barn – Mistä on pienet lapset tehty?, dokumentären om Emil och Olivia som Catzo regisserat. Se det som ett hett tips, den visas på Yle Fem i dag kl.19 och finns även på Arenan. Se den! Ett viktigt ämne, filmat på ett gripande sätt. Är så glad att jag gick på premiären, att jag fick sitta där och snyfta i salongen där även Emil & Olivia och deras minitvillingar satt. Blev så många lager där, hela deras modiga och gripande historia framför allt, men också deras glädje på det tidiga ultraljudet när de såg sina små gråa blobbar med vita tickande hjärtljud. Mindes Hugoblobben hösten 2016 <3 <3 <3.

Önskar dokumentären hade varit längre, hade velat veta mer om både före och efter. Det är dock bara ett tecken på hur engagerad E&O samt Catzo och filmgänget fick mig att bli.

Lämna en kommentar

Filed under film och tv

Hej, här är jag!

Ööh, jaha, där lämnade jag er visst med min rapport från frissastolen och så blidde inget mer?

Sommaren kom (ELLER GJORDE DEN?!) och vi fick fyra veckor ledig tid alla tre. Vi hade kalas för Hugo, vi var i Åbo/Ingå/Borgå/Svartå/Porkala, på Högholmen, på date och på lande.  Plötsligt var det dags för J att börja jobba igen efter ett halvår hemma, och lagom till det blev först jag och sedan Hugo skrällförkylda (egen dubbelsidig ögoninflammation t.ex., MYZET) och var så gott som isolerade i två veckor, jeteroligt…

Jag läser Yle-böcker så gott jag hinner, lyssnar till kommentatorstracket som är min son (han kan kanske 40 ord vid det här laget, helt sjukt?!), puttar gungor i parken så ofta att jag säkert snart får slitningsskada i handleden. Hälsar på en fjäderlätt nyföding som trots allt vägde nästan ett kilo mer än Hugo gjorde. Bokar träffar efter den långa sommaren. Missar alla releaser och förlagsfester av oklar anledning men ska faktiskt åka på Göteborgs bokmässa om bara några veckor. Lär väl komma hem med tusen barnböcker för att döva det dåliga mammasamvetet… Och barnkläder! Mmm, barnkläder. Lika mycket som jag svettas över funderingar kring vinterhalare och vattenpelare och merinoull, lika roooligt är det med vanliga innekläder och söta mössor.

Lastenvaatteet on vaan yksi hypen osa-alue. Miettikää nyt niitä scifi-hifi-tyyppejä, jotka jonottaa koko yön ensi-illan lippuja, pystyttää telttoja ja niin eespäin. Jos oikein kaivelet päätäsi niin eikö muka maailmasta löydy JOKIN asia, jota varten voisit leiriytyä muutamaksi tunniksi kaupan eteen odottamaan? (Operaatio äiti)

(Obs har ej köat utanför butiker! Ännu.)

Lämna en kommentar

Filed under livet