Niin paljon

Niin paljon teitä kaipasin, niin paljon,
että kyyneleet valuivat mustikkapiirakkataikinan sekaan
ja ostin pieniä vaatteita ja ajattelin,
että en ikinä valita valvomisesta
ja tekisin aina kaikki ruuat itse
jos vain saisin olla äiti.

Jos vain saisin olla äiti,
en valvoessani teidän kanssanne välittäisi onko päivä vai yö
ja puhuisin teille aina lempeällä äänellä
enkä ikinä korottaisi teille ääntäni
olisi päivä tai yö.

Niin paljon kaipasin,
että käänsin katseeni kohduista ja äideistä
ja kyyneleeni valuivat monen vuoden verran,
koska niin paljon kaipasin teitä
oli päivä tai yö
ja välilä kaipasin niin paljon,
etten halunnut nähdä ketään tai mitään.

Niin paljon teitä kaipasin ja nyt tämänkin haluan muistaa,
kun korotan teille ääntäni
ja turvaudun einesruokiin
ja ostan isoja vaatteita ja kenkiä ja toppavaatteita
ja kun te huudatte minun olevan maailman paskin äiti
ja kun valitan huonosti nukutusta yöstä
ja kun sylini ja sydämeni ovat teitä täynnä päivin ja öin
niin haluan muistaa,
että mitään muuta en ole elämässäni niin paljon kaivannut kuin teitä.

– ur Ehdinkö?, Heli Manninen

1 kommentar

Under citat

Persika

Jag får blåmärken lätt. Jag nuddar vid något, och de är där. Jag kan upptäcka en enorm, våldsamt färgad blånad någonstans på min kropp och inte ens minnas att jag slagit mig. Den blir mörkt lila, ådrig, speciellt över låren där fett och muskler ligger hårt packade. Sedan grön, sedan gul. Till sist allt mer hudfärgad tills den uppgått i det omgivande som om inget någonsin hänt.

– ur Hjärtat, Malin Kivelä

Jag är också sådan. Förvånas i flera år, liknar mig själv vid en persika likt antropologen i tv-serien från 90-talet. Men det blir värre. På sommaren kryper jag omkring i tunnlar på en inomhuslekplats med min son, och på kvällen är knäna och smalbenen nästan svartfläckiga. Min bebis greppar tag i mig med sin lilla hand under sina ståövningar, ger mig ett blåmärke rakt över nyckelbenet.

Jag går till läkaren till slut, är inte orolig men borde ändå ha gått tidigare. Min finska har brytning av mitt västliga språk, hennes av ett östligt. Hon ordinerar vad hon av misstag kallar en laglig* blodbild, och jag klämmer in mig och barnvagnen på ett provtagningsrum på laboratoriet bredvid. Redan samma kväll finns resultaten, inklusive referensvärden, att beskåda bakom bankkodssekretessen.

Trombocyterna är långt fler än minsta referensvärdet, helt som de ska vara. Jag är bara en persika.

 

*) Laillinen, vs laaja (bred).

Lämna en kommentar

Under citat, hälsa

Vänder blad

Här ser ni en mörk bild på nästa års kalender, inköpt i Sellos Suomalainen efter igångsättningen i väntan på bebé faktiskt :D #sharing #TMI. Det blev en likadan inhemsk Putinki som jag har haft i år. Jag känner inte samma passion för den som för dem från Ordning & Reda eller Paperblanks från tidigare år, men den har en bra storlek och självklart vertikal veckovy.

Skrev in födelsedagar och annat viktigt med hjälp av årets kalender och fick rysningar när jag bläddrade genom vårvintern. Sjuk sjuk vabb sjuk. Labbprover, husvisningar och första trimesterdimman och nån nerv i bröstkorgen sönderhostad. Det blev ju finfint sen, med hus och bebis, men fy så hemskt det var!

Lämna en kommentar

Under hälsa, stationerylove

Freja 1 månad (och lite till*)

*) Kan vi låtsas som att det här inlägget publicerades den 25:e och att det inte försenades pga force majeure och datorhaveri? #stackarsandrabarnet

bw-6713Det är dagen före din första månadsdag och du har velat amma konstant hela eftermiddagen. Jag går ut i den mörka kvällen med blöjroskisen för den lilla egentid man kan få som mamma till en nyföding. Du är missnöjd när jag återvänder, och jag bälgar i mig några glas vatten stående vid kökskranen innan jag resignerat slår mig ner i soffan igen.
Du somnar vid min axel sedan, kroppen som en ostbåge och munnen på vid gavel. Du doftar lite sött ur munnen och lite surt från ena ärmen på din body. Ditt Kela-kort som kom med posten i dag ligger på soffbordet och din hud är mjuk mjuk mjuk.

Du föddes en tisdag då kylan kom till Esbo och barnmorskorna fick skrapa rutorna på sina bilar på väg till Jorv. Varje tisdag gläds jag åt att se på Ensitreffit alttarilla men förfasas över att du redan blivit en hel vecka äldre. Du är mitt lilla barn, troligen mitt sista barn, och jag tänker att det kommer att bli himla jobbigt om jag ska fortsätta sörja varje timme du åldras.

Det är konstigt att jag har barn i plural nu, att jag kan prata om barnen och mena dig och din bror. Däremot är det inte alls konstigt att du finns. Att du och jag mådde bra efter förlossningen, och kanske att jag redan var mamma, gjorde det lätt att bara bära in dig i familjen. När du låg i magen sörjde jag att jag på grund av förlossningsrädsla höll lite lite distans till dig, men när du väl var ute var du genast min och vår. Mest min faktiskt, än så länge, din pappa har fullt upp med Hugo tyvärr. Ibland går han iväg för att byta din blöja och stannar borta länge, då vet jag att han stulit till sig en mysstund med dig och det gör mig glad. Hugo är för övrigt väldigt fascinerad av dig, det är så fint att se hur han alltid vill önska dig godnatt, eller paja dina kinder när han kommer hem.
Du har min mun och din pappas läppar, och den allmänna opinionen är att du liknar din pappa. Ur vissa vinklar är du en exakt kopia av din storebror som bebis, men mest är du din egen.

Du sover rätt mycket, gärna i famnen men också bra i vagn och om nätterna invirad och i mammalådan i din säng. Du ökar bra i vikt – detta är nytt för mig! – och lägger de nya grammen i dina kinder och din haka. Du har vuxit ur de första plaggen och börjat använda Newborn 2-blöjor. Du har en stark nacke och betraktar gärna världen från våra axlar eller skötbordet.
Jag har fortfarande kvar resterna av en blombukett jag fick när du föddes, och jag lägger underligt stor vikt vid det. Att du ännu är så liten att hortensian finns kvar. Vad spelar det för roll, när du är här med oss nu?
Alltid, alltid kommer vi att hänga ihop. Vi kommer att skrika åt varandra, och vi kommer att kramas ännu mer. Jag är din mamma nu.

2 kommentarer

Under månadsbrev

Expectations management

Jag är med i Facebook-gruppen Syyskuiset 2018, och där stöts och blöts allt graviditets- och babyrelaterat mellan himmel och jord. En intressant diskussionstråd var den om vad som överraskade en med att få septemberbarnet, må det så ha varit ens första eller femte bebé. Det här har förvånat mig:

Att mitt eget och babyns mående efter förlossningen kunde vara så himla annorlunda. Att min största smärta efter förlossningen var… halsont? Hur mycket snabbare jag orkar och vågar göra saker. Självförtroendet det medför. Även tryggheten jag känner med henne – naturligtvis kollar jag att hon andas och att hon inte är för varm eller för kall, men jag lever liksom inte i katastrofberedskap. Insåg nog inte heller 2016 till fullo hur omtumlad jag var innan jag nu kan jämföra.

Den här babyns starka nacke, och ben som hon skjuter ifrån med.

Storebrors kärlek till lillasyster, som ju i hans ögon ändå måste vara himla ointressant? Äter, skriker, bajsar och tar uppmärksamheten ifrån honom. Ändå frågar han direkt efter henne, kikar på henne, säger godnatt, pussar henne m.m. Åh wow! En helt underbar till guldkant till det andra med honom som överrumplat oss: att det krupit fram ett litet trotsmonster med humörsvängningar och ”dåligt” beteende. Förståeligt och väntat absolut, men en sådan personlighetsförändring i vår hittills så lugna lilla pojke.

Att jag tycker att vi redan hade en rejäl hög med harson hemma, men att vi behövde köpa fler och tvättar sådana konstant.

Att en nyföding kan sova så mycket. Hugo hade från början bra koll på dag och natt vilket var skönt, men har då alls inget minne av att han sina första 2-3 veckor även dagtid skulle ha sovit lika mycket som denna nya lilla typ.

Att hon ur vissa vinklar kan vara en exakt kopia av en nyfödd Hugo, och sen ändå ha ett helt eget utseende.

Bubblare: Att det tog så himla länge att få det här inlägget färdigställt och publicerat.

Lämna en kommentar

Under babyliv

Hon är här nu

… vår flicka, vår fina lilla F.

Förlossningen, som jag tror jag ”vågar”/vill återkomma till den här gången, var delvis mer smärtsam än den med Hugo, men ändå en så mycket bättre upplevelse! Jag fick upp henne i famnen direkt, och både bebis och jag mådde hundra gånger bättre. Fick verkligen perspektiv hur annorlunda det kan vara, och i vilket dåligt skick även jag var senast, framför allt fysiskt då, men också psykiskt trasig av oro. Så tacksam att jag/vi fick den här upplevelsen som ett lite läkande balsam nu!

Bebisen är spänstig, sömnig och söt. Amningen.. får mig att känna mig ”levande”, om vi säger så, men bebisen har med råge passerat sin födelsevikt och rådgivningens krav på viktökning per vecka; tänk om också det kommer att bli annorlunda den här gången?

Storebror har tagit emot lillasyster med massor av ömhet och nyfikenhet, och det får trötta föräldrar varma ända in i märgen. Sin stora livsförändring reagerar han i stället på genom att vakna vansinnigt tidigt + plötsligt börja trotsa och få stora känsloutbrott – alldeles väntat alltihop, men ändå tungt att bemöta. Framför allt jag, som ändå mest sköter/bär/ammar/tvättar den lilla lilla trekilosklumpen, försöker aktivt bemöda mig om att minnas att han som plötsligt verkar så stor och tung fortfarande är min lilla pojke <3.

Lillasyster, tio dagar gammal i dag. Välkommen till familjen!

2 kommentarer

Under babyliv, gravid, hälsa

Höstlista 2018

Direkt från sommarredovining till höstlista, nå, det vet ni ju att jag inte kan hålla mig borta när det vankas listor!

Vad är dina mål i höst?img_0539
Att komma in i vardagen som tvåbarnsmamma – och komma ut på andra sidan med förståndet i behåll, hehe!

Vad ser du mest fram emot?
Att träffa bebisen! <3 39+6 i dag omg kääk!

Känner du dig klar med sommaren?
Skrattade högt åt Smulans svar: Har aldrig längtat mer efter att en sommar ska ta slut. Jag hoppas jag aldrig behöver vara höggravid under en tre månader lång värmebölja igen. Typ så, ja! Alltså, det var ju fint när man typ… simmade, men annars, HERREGUD SVETTEN, never forget!

Hur såg din höst ut för ett år sedan?
Var efter några månader på jobbet åter vårdledig hemma med Hugo. Hängde mycket i parken på förmiddagarna, gick på musiklekis och han ser så liiiten ut nu! Blev helt besatt av (märkes)barnkläder/FB-grupper, hehe. Men bejakade även en gammal passion och åkte till bokmässan i Göteborg, där jag bl.a. lyssnade på Alex & Sigge live i det som då var Ninas butik. Var domare för Yles litteraturpris och åkte på en ljuvlig familjesemester till UAE. Huu, skummade igenom bloggen och påmindes om plötsliga långa nattningar med Hugo, blää!

Hur såg din höst ut för fem år sedan?
Har exakt noll aning, men som tur har jag en blogg som jag dessutom skrev mycket mer aktivt i då. Vad var det liksom ens för år då? :D Tydligen var jag på bokmässa även då, skrev äntligen klart min gradu (huj trauma!). Läste Min kamp 6, målade sovrumsväggen grå och besökte lillebror på utbytet i München. Engagerade mig i Blondinbellas första förlossning, LOL. Drack tydligen skumpa på gårdstalkot.

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?
I och med bebé kommer jag att vara nöjd över varje avsnitt tv-serie jag ser eller podcast jag lyssnar till. Hoppas även få till det med att läsa samtidigt som jag ammar den här gången! Har läst de flesta av de nyutkomna finlandssvenska böckerna jag var nyfiken på i alla fall, men har Mia Francks Bombträdgården kvar oläst! Känner jag mig själv rätt blir det en och annan anglosaxisk thriller också.

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?
Amnings-bh, woop… Inte så jättepepp på att vara fast i den i x antal månader faktiskt, även om jag i övrigt hoppas på lyckad amning och så.

2 kommentarer

Under listor

Såmarin 2018

Det är hetare än på hundra år, det är alger i havet nedanför vårt hus och när jag frågar om tips på svala aktiviteter i en Facebook-grupp får jag svaren ”Köpcentrum” och ”åk metro”. Barnet går på sommardagis och vantrivs, han är inte sig själv hemma heller och tanken på hans panikgråtande ansikte bakom en glasdörr får mig tårögd ännu flera månader senare. Folk tittar på min höggravida lekamen och frågar hur jag orkar, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, för jag har väl inget annat val än att orka? En vecka före semestern säger kroppen stopp och jag blir sjukskriven. Kan stanna hemma och lämna sommardagiset bakom oss, hänga i det lite svalare köpcentrumet om dagarna och bälga i oss kranvatten så kallt som det går. Spolar handlederna stup i kvarten, tänker att med bebisen på insidan behöver jag i alla fall inte klibba fast hud mot hud.

Så börjar äntligen Js semester, och fastän temperaturen i sovrummet på stugan aldrig går under 30 grader (!) så kan vi åtminstone ägna dagarna åt att simma i en ren sjö. Vi åker båt utan mål, det fläktar skönt och barnet somnar sittande, jag håller hans slappa kropp i min famn och skrattar åt att han ännu är så liten. Vädret vänder abrupt och vi tillbringar den sista semesterveckan hemma; går på Borgbacken, begravning och bröllop för just så absurt är livet ibland.

Och så efter tre veckor börjar vardagen igen för två i familjen, medan jag stannar hemma och räknar ner de sista veckorna tills det är tänkt att jag ska föda ut en till familjemedlem. Jag tvättar trettioen år gamla yllekläder jag trott var dockkläder men tydligen stickats åt mig, scrollar 56-62-foldrarna i Facebook-loppisar och lunchar med kompisar. Det är fortfarande överraskande varmt och lite klibbigt, men det är augusti och sedan september nu och innan månaden är slut kommer jag att ha en bebis i min famn. Det känns fortfarande konstigt. Det känns stort och varmt och pirrigt.

Lämna en kommentar

Under bröllop, gravid, livet

Hugo två år!

I dag är det din andra födelsedag, grattis Hugo! Jag tittade på bilder från din ettårsdag nyligen, och även om du såklart utvecklades något alldeles otroligt under ditt första år så är du nog en helt annan liten person nu, ytterligare ett år senare. Ett barn. Samtidigt är du samma lilla plutt som du varit alldeles från början, glad och trygg.

”Han är nog lite lillgammal, säger saker man sällan hör från så där små barn”, sade två av pedagogerna på ditt sommardagis i veckan. Jag log stort. För några veckor sedan var vi på resa i Italien och du pratade så mycket i bilen att alla blev helt matta. Du var inte tyst en sekund. Allt noterar du, kommenterar du, minns du. Du kan ord som cabriolet, schakttraktor och lennonjohtotorni och du berättar med långa meningar (6-7 ord) vad som händer. När jag FaceTime:ade med dig när du var i Österrike, berättade din pappa vad ni gjort och du inflikade viktiga detaljer om currywurst och en ko som kissat. Just nu pratar du ganska mycket blandspråk, böjer svenska ord in i finska meningar. Du kan räkna till tio på svenska och fem på finska, även om du inte förstår dig på mängd mer än en, två, många. Du kan oändligt många sånger som du högt och falskt sjunger för oss, gärna i bilen. Du använder också röstens olika tonlägen, högt och gällt eller djupt och mörkt, och du härmar barn som talar mindre tydligt än du.

Du är ungefär 84-85 cm lång och väger 12, kanske 13 kg. Din mage är inte längre lika rund, men dina armar är lite barnknubbiga och dina kinder darrar fortfarande när du springer. Du kan stiga upp för lägre trappsteg utan stöd och kommer upp i stolar själv, men är fortfarande ingen vild klätterapa. Din lilla trehjuling vill du väldigt gärna skuffa omkring, men helst inte sitta på. Du älskar vatten, dyker självmant in under duschstrålarna och plaskade dig blå i poolen i Italien. Jag är så glad att du fortfarande älskar att läsa, annars är det främst fordon och lite Duploklossar som upptar din fritid.

Du sover mellan 20 och 6, 7, oftast bra men i perioder hamnar du i vår säng under morgonnatten. Är du övernatten hos mommo & mofa eller mummi sover du alltid som en prins. Du äter fortfarande gärna och mycket, har helt på sistone börjat kinka lite med maten vilket är något helt nytt för oss alla :D. Mjölk är fortfarande det bästa du vet, och karelsk pirog är din delikatess.

Du trivs på ditt dagis, och det är en oerhörd lättnad, speciellt nu när du gått en vecka på sommardagiset och det varit mycket gråt och ynklighet. Du är intresserad av andra människor, men kan vara avvaktande först innan du blir varm i kläderna. Du har varit rätt pappig hela våren, något som förstärkts av att jag har svårare att göra alla saker med dig i och med min växande mage.

När jag skriver till dig nästa gång, kommer du att vara storebror. Det är svårt att begripa att det ska komma en till blandning gener som kommer att vara lika fantastisk som du, men på andra sätt. Att det ska finnas två av er, våra barn.

Men Hugo, av dig finns det bara en. Jag är så glad att jag får dela mina dagar med just dig. Min förstfödda, min busbus, min finaste lilleman. Mamma älskar dig.

Lämna en kommentar

Under månadsbrev

Lampbrist, forever preggo och Italien på agendan

Ööh, här lämnade jag er med cliffhangern om att vi skulle flytta och sen hörde jag visst aldrig mera av mig? Högst oklart varför? Nåväl, livet rullar på, vi trivs väldigt bra i Parhuset även om här finns myyycket att fixa ännu, tidbrist i kombination med preggo-boande är inte en jättebra kombo. Det är tur att det är ljust så behöver man inte så många taklampor…

Barnet växer, magen växer (26+0 hej hej!) och även om jag mår bra känns det som att det är mitt öde att vara gravid för resten av livet. Tvärtemot vad alla säger så går graviditeten då man redan har ett barn INTE ALLS SNABBARE, snarare tycker jag att vi byter årstider och jag bara fortsätter att vara gravid… Nåväl, försöker tänka att det först är en countdown till semestern, och när den är slut återvänder jag inte till jobbet utan stannar hemma för mammaledighet. Och innan den riktiga semestern tar vid har vi en veckas semester i Italien – om en vecka de facto! Förra årets succé att fira en 60-åring i ett hyrt hus i ett varmt land går i år till Lago di Como i Italien, hoppas på en lika lyckad resa. Det lilla barnet har iaf mer vilja och snabbare fötter det här året, ehhehe…

2 kommentarer

Under livet

Flyttdag!

img_3255

Köket blev färdigt och målfärgerna hann torka. Nu kör vi!

1 kommentar

Under Parhuset

Att överraskas två gånger

… och likt Smulan satt vi också på påsken och spånade barnnamn (utan resultat thank you very much, vi får nog klara oss själva) eftersom den här familjen i slutet av september utökas med en fjärde (!!) familjemedlem <3.


Det är en januarionsdag, vi har äntligen hunnit sitta ner och prata med P och kanske föds en tanke just där över smoothien, men sen ringer J och säger att vårt bud på Parhuset godkänts. Jag känner ingenting i kroppen annat än en förvirring över att min mens aldrig kommer, men den helgen smyger jag in på wc och lägger lugnt ifrån mig testet på lavoarkanten. Ser två starka röda streck framträda, springer halkar glädjegråter runt hörnet till köket och skrämmer min son och min man.

En dryg månad tidigare har vi skrivits in för en ny omgång barnlöshetsvård på Kvinnokliniken, så vi får tid för tidigt ultraljud direkt. Läkaren med ultraljudsstaven hinner se en fostersäck och gratulera innan hon konstaterar att hon inte ser något mer, att det kan vara ett mycket tidigt embryo men att det sannolikt är en tuulimuna. Allt hopp rinner ur mig, jag drar upp mina byxor och skriver med böjt huvud ner en kontrolltid i kalendern. Vi går genom korridoren, vet inte vad vi ska säga åt varandra. Håller handen tills vi skiljs åt. I det tomma som är mitt huvud känner jag mig tacksam över att de inte slängde ut oss från Kvinnis, att vi får fortsätta hos dem som planerat även om den här icke-graviditeten började på naturlig väg. Vill bara snabbspola till det, bort från detta limbo.

Det går några långa långa dagar, J som aldrig är på arbetsresa åker på arbetsresa och jag är så jävla sjuk och hostar så att kroppen rister. Jag nästan hoppas på blod i trosorna när jag går på toaletten, önskar att kroppen skulle sköta det själv. Vill inte vill inte vill inte ringa och sjukskriva mig för framkallat missfall. Jag sitter i evighetskorridoren på Kvinnokliniken, tas emot av en barnmorska som känner till situationen, talar lågmält när hon visar in mig i rummet. Läkaren ställer några frågor, jag säger att jag börjat må lite illa men att jag säkert inbillar mig, och läkaren ber mig klättra upp i gynekologstolen direkt. Hon rynkar ögonbrynen mot den gråsuddiga skärmen, Kan du låta bli att hosta, och sedan, Nämen hördu jag ser nog hjärtslag här. Barnmorskan hoppar upp från sin stol, kikar på skärmen Javisst, jag ser dem också. Grattis!

Vandrar evighetskorridoren till slut och tar hissen ner, hittar en någorlunda avskild plats och ringer J som sitter som på nålar på sitt hotellrum. Jag börjar gråtskratta direkt när jag hör hans röst, så det tar flera sekunder innan han förstår vad jag säger. Det är en bebis! Hjärtat slår!

8 kommentarer

Under gravid

Att det var påsk ännu den här veckan?

Likt familjen Muffinaround, höll vårt påskfirande på att bli inställt pga spysjuka – för jo, den hittade fram även till oss till slut – men slutligen kunde vi som planerat åka ut till lande för årets premiär. Det blev trångt om saligheten med sex vuxna och en toddler vars dygnsrytm inte direkt går ihop med allas uppfattningar om ledighet, men mysigt ändå. Om nätterna var det -10 grader, men om dagarna var det varmt och den tjocka isen bångnade.

Nu är det jobb en massa dagar i sträck, och när jag blir ledig igen är det flyttdags. Häpp!

Lämna en kommentar

Under påsk

Tillbaka på radarn

Du försvann från radarn, säger hon med sin ylleklädda bebis i famnen, och jag kan inte annat än att hålla med. Jag blinkar förvirrat åt att det är mars, för så länge var det bara evighetsjanuarifebruari och förra lördagen kom jag trött hem från jobbet med tårarna rinnande och konstaterade att jag varit helt frisk senast den sjätte januari. DET KÄNNS SOM GANSKA LÄNGE SEN KAN JAG SÄGA. Det är konstigt vad små och större förkylningar och en mystisk hostrelaterad muskelansträngning tär på humöret när de drar ut så där på tiden. Ändå är det faktiskt bara förkylningar och en och annan bronkitis, alla kommer att bli friska och jag har tackat universum för varje dag som gått som ingen i familjen drabbats av a) influensan b) spysjuka.

Mannen har varit på öl och hamburgare en kväll, säger Det var första gången jag träffade dem i år, och jag ger honom en trött blick, de flesta av mina få sociala program är också årets första. Men det tar sig! Våra biobiljetter går ut, men jag går på teater, tre gånger under loppet av en månad kanske.

Vi dammsuger, mailar, tittar på färgkartor och kakel och är trötta om kvällarna. Besöker huset en sen eftermiddag, barnet springer exalterat mellan de ekande rummen med en papperspåse i händerna, vårljuset skiner in genom fönstren och jag säger att jag tycker mer om huset för varje gång jag besöker det. Nu ska det snart börja rivas och målas också, bli lite mera vårt. Förhoppningsvis sitter vi där om en månad med flyttpizza och kartongkaos, och ännu några veckor senare i mindre kaos och känner Yes!

OCH! Det är min födelsedag nästa vecka, och påsk veckan efter det. Yes!

Lämna en kommentar

Under hälsa, Parhuset

Bloggosfärbebisar

Åh, alltid spännande när bloggare förökar sig (lol)! Catzos lilla Louna har nu tittat ut, medan Smulan och Nina ännu har sina bebisar på insidan. Myz! Grattis :))))

4 kommentarer

Under www

Vabb och husköp!

Det gick ändå sex dagisveckor innan det blev dags för det första vabbandet, det får väl ändå ses som ett positivt tecken. Att jag sen hunnit vara frisk i kanske fem dagar innan barnet däckade och det med besked, var ju sedan mindre lyckat. Kul arbetstagare man är!

img_2323

Fast medan vi gått mer eller mindre på nässpray, Burana och antibiotika hela januari-februari, så hann vi faktiskt gå och bli med hus! Känns lite svettigt att ha ”shoppat” det med mördarvirus i kroppen, men tyckte fortfarande om det förra veckan då vi fick nycklarna, så det bådar ju gott ;).

Det gick precis som när vi en gång i tiden flyttade hit till Radhuset; vi hade talovahti på området, strötittade på någon visning ibland men skulle absolut inte flytta ännu. Och så går vi på visningen och jag säger Oj nej. Alltså.. det här måste vi ju ha! Haha, så kan man också göra! Sen gick allt väldigt fort eftersom säljarna accepterade vårt bud utan desto mer krångel, och förra veckans torsdag fick vi nycklarna i handen! Ännu ska det renoveras i köket och målas väggar, så inflytt blir först i april tror vi. Men ja, hej Parhuset!

4 kommentarer

Under hälsa, Parhuset

Joku taika siinä on

Miten ne mahtuvatkin samaan sänkyyn. Kaipa se on jotain, mihin vanhemmat ja lapset pystyvät, ja mitä muiden on vaikea käsittää. Ne löytävät rauhan toisistaan, hankalissakin asennoissa. Joku taika siinä on.

Taivaalta tippuvat asiat, Selja Ahava

Lämna en kommentar

Under citat

Dagisdag 7

Mamma, pappa, barn är förkylda.

Dagispersonalen rapporterar att Hugo förutom personalens namn, nu även tycks kunna namnen på alla (!) barnen i gruppen.

2 kommentarer

Under babyliv

1,5 år

Hugo ligger lugnt i sängen och vilar. Han somnar nog snart.
Jag står i Prisma och tittar på regnbyxor när det kommer sms från dagis. På måndag morgon tultade du in där i pandatossor och en paita med bilar på, och när fredagen kom, skulle du sova dagssömn därför första gången. Och det gör du! Och jag – jag står i Prisma och gråter.

I dag är det ett och ett halvt år sedan du föddes.

Du har varit en liten hjälte under din dagisinskolning, även om det märks på din nattsömn att det hänt något stort i ditt liv. Du började genast nämna dagispedagogerna vid namn härhemma, och en dag satt du i min famn på dagis, utbrast du ”Catarina!”, gick iväg till barnet, pajade hennes axel och slog dig ner bredvid henne. Du tassar nöjt omkring och upptäcker nya leksaker, du har din egen lilla potta och säng och jag har hängt upp dina regnkläder i tamburen. Att du går ut i livet nu, får ett helt eget universum som din pappa och jag har begränsad inblick i! Att det är andra människor som kommer att ge dig mat, famntid, utmaningar och näsdukar. Mitt stora lilla barn.

Du började äntligen gå för lite mer än en månad sedan, och det har öppnat nya världar för dig. För oss känns det fortfarande lite ovant att se en liten blond kalufs komma vandrande på 80 cm höjd. Du tycker om att rymma några meter, kiknar av skratt när vi hinner ikapp dig. Du är närmast besatt av att stänga lock/korkar/dörrar som är öppna, annars är racerbilen, lekköket och framför allt dina Duplo-djur ditt bästa tidsfördriv. Du är intresserad av färger och siffror, kollar på de granna prickarna på din haklapp tillsammans med din pappa. Du är otroligt uppmärksam, när du kommenterar något har vi lärt oss att titta noggrant omkring, för oftast har du rätt. Oftast lyser faktiskt månen, kanske syns det en buss på vägen eller en uggla i mönstret på kaffemuggen.

Du pratar fortfarande mer än dina jämnåriga. Korta meningar, även med verb. Hela sångverser! Efter att vi var på resa i november känns det som att du blev nästan helt finskspråkig (!). Du kan sätta ord på dina minnen, plötsligt nämner du något som hänt för flera dagar sedan, såsom fågelnamn och –ljud som mummi lärde dig på julen. Du älskar älskar när någon sjunger för dig, din mun rör sig samtidigt och ibland sjunger du nästa strof. Vi är dina jukeboxar du beställer Sov du lilla videung, ”Heppalulu” och Imse vimse spindel av. Häromdagen läste jag en av dina älskade Ingrid-böcker för dig, och så läste du en annan för mig. Bläddrade och berättade vad du såg.

Efter några tuffa sömnskolekvällar lite före jul har du somnat och sovit snällt – eller ja, fram till dagis i alla fall. Dina största utmaningar är fortfarande att vänta på maten när du väl förstått att det är på gångs, att inte stoppa hela bananen i munnen på en gång och att orka stiga upp fastän du faller med vinterkläder på och det är lite kämpigt. Jag ser mig själv i just den icke-envisheten.

Du har tolv tänder men snart kommer det nya igen. Lång rygg, en liten pömppis och smala armar. Mommo ansade dina rufsiga lockar i nacken, men så fort du får varmt blir håret på huvudet alldeles lockigt igen.
Du är sedan länge en egen liten fantastisk person. Tänk att din pappa och jag får känna just dig, att vi får lyssna till dina funderingar och bli pajad av dina lena och dregliga händer i våra ansikten. Att du väljer våra famnar framom andras.

När jag går längs gatan utan vagnen och dig, vill jag berätta åt hela världen att du finns. Alltid kommer du att finnas i mina tankar, alltid kommer du att vara min förstfödde, alltid kommer jag att vara din mamma. Alltid kommer jag att älska dig.

2 kommentarer

Under månadsbrev

Uppluckrad

Vi slutade med babysimmet i november och i förrgår tog vi oss äntligen i nackskinnet och kom iväg och simmade på egen hand. Valet föll på Alberga simhall och det visade sig vara rätt tänkt; Hugo är bortskämd med terapibassängers varma vatten så barnbassänger man själv fick nöja sig med på 90-talet (”Om ni fryser får ni simma nakna”, skolans simundervisning, never forget..!) är för kalla för honom ännu. Vi kom dit på eftermiddagen, och där var förstås en hel del jullovslediga barn och efter att ha vant sig vid Folkhälsans små grupper kändes bassängen smått kaotiskt, men Hugo lyste som en sol och plaskade för fullt i 40 minuter. Senare samma dag kunde jag konstatera att hela den egna kroppen som ett resultat av att ha lallat på i det varma vattnet och sedan bastu kändes så mjuk, inte omedvetet spänd liksom. Win-win.

Maxade mjukheten med att nästa dag ta mig (med Västmetron! RIP 132:an, världens bästa busslinje!) till Kämp Spa för att utnyttja presentkortet jag fick till födis (!) av lärkorna. Jag hade länge varit nyfiken på att testa hot stone massage och betalade nu lite extra för att få testa det. AAAAAAAAH. Kommer hädanefter att vilja lägga alla mina pengar på det! Pinsamt nog hade jag inte fattat att man faktiskt använder sig av stenarna för själva masserandet, trodde mest de låg som någon form av värme och tryck på kritiska muskelfästen, haha. Men efterforskningar visar på att jag inte var den enda som trodde det.

Lämna en kommentar

Under hälsa