Sju månader

Lilla busbus. Sju månader har du funnits på jorden, bara sju och ändå nästan så länge jag kan minnas. Hur var mitt liv när du inte fanns i det?

Mycket är sig likt sen förra månaden, förutom att du fick din första tand i förrgår och sedan din andra imorse! Din pappa blev helt rörd över det. Du snurrar runt din navel på golvet, juckar och lyfter rumpan men kommer inte riktigt framåt, bakåt ibland. Du vänder dig från mage till rygg, ganska sällsynt men bara de senaste dagarna plötsligt mycket mer. Mest skrattar du med öppen mun och glittrande ögon, åt att du gömt dig bakom trasan eller när jag fuldansar för dig. Om din pappa och jag skrattar oväntat och häftigt kan du bli rädd och skrynkla ihop ansiktet i en hjärtskärande ledsen min/gråt, men annars är det roligt om man skrattar med dig. Du tjuter glatt i galet höga tonarter, frustar hest och skrattar ibland efter att du nyst. Du drar in din underläpp som den lilla farbror du är. Allt allt allt ska du föra till munnen, och du har förvånansvärt snabba och långa armar när du sträcker dig efter grejer. Bästa grejen är de prasslande förpackningarna med wipes!

Du följer med omvärlden, allra helst tv:n om den är på, men också när jag blandar din grötportion på morgonen, då lutar du dig nästan ut ur famnen vilket är väldigt sött och sjukt oergonomiskt. Du klappar händerna mot bordsytan, tutten i golvet och klossarna mot lådan, och jag tror att du kanske förstår vad klapp-klapp-klapp betyder.

Du älskar när vi sjunger för dig, blir alldeles lugn. Vi åkte upp till din pappas moster i helgen, det var en lång bilresa och du var superduktig även om jag fick sjunga Sov du lilla videung må-håånga gånger på vägen tillbaka.

Du gnagar på majskrokar som en kung, och jag ska försöka våga ge lite mera mjuka fingermat åt dig. Gurkbitarna spottade du först ut eller ploppade ner på golvet, men sakta gör vi framsteg med dem. Du äter annars det mesta jag serverar, verkar inte heller ha nån klar favorit? Nej vänta, paprika tyckte du inte om, jag förstår dig! Jag har testat mig igenom klämmis-utbudet, dels med tanke på resan vi ska åka på, dem tycker du om att suga i dig. Nästa månadsdag kommer vi att vara i solen alla tre, jag ägnar orimligt mycket tid på att fundera över vad du ska ha på dig och vad du ska äta där. Att du inte får för hett, eller för kallt (!).

Snart, alldeles för snart, ska jag börja jobba igen, så jag ammar dig färre gånger om dagen. Att amma har blivit så mycket trevligare nu när du äter med bättre grepp och kortare stunder, och även om varken du eller jag har något emot ersättning känns det sorgligt att aktivt avvänja dig. Låt mig alltid minnas hur ditt hår blir svettigt ovanför örat där du ligger i min famn. Dina varma små fingrar tryckta mot mitt bröst.

I dag är du 70 cm lång och väger fem gram under 7,7 kg. Sifferbarnet mitt.

Tänk att du finns här i mitt liv, storögd och solig. Aldrig ska jag sluta älska dig.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

Carpe mammaledigheten

Äntligen är januari slut säger alla, vad lång den var! säger de också och jag håller alls inte med. Nu är det mitten på februari och det är ljuvligt att det är ljusare men hur är vi redan här, barnet blir större och jag blir äldre och måste snart jobba igen. Så jag carpar mammaledigheten och bokar kalendern full. Träffar kompisar, äter fastlagsbullar, lunch och brunch. Ordnar mammaträff med sju 2016-babyn på vårt golv och mammor som jag känner sedan lågstadiet/Göteborg/jobbet/vattenjumppan. Läser nyaste Kepler-deckaren som är tjock och går fort att läsa, men bra är den tyvärr inte. Funderar orimligt mycket på babykläder. Orimligt! Prickar av grejer att införskaffa inför Asien-resan. Går på teater som är dålig och Sandra Beijers föreläsning som är bra. Äter svindyra tapas och dricker en svindyr och en gratis juice. Köper tulpaner. Åker bil till Savolax och sjunger Sov du lilla videung kanske tjugo gånger på vägen hem. Pussar mjuka hamsterkinder. Köper en diskmaskin. Vänstrar mot Radhuset genom att titta på Oikotie och drömma om fönster åt tre håll. Promenerar längs stranden och tänker att jag alltid vill bo här var vi inte har råd att bo större/nyare. Känner med fingret i ett tandlöst gap och känner ett vasst hörn. Pratar med mina chefer. Tittar på tv-serier och tänker att jag har hela tredje säsongen SKAM kvar. Tänker att J ska på arbetsresa och att jag kanske ska titta ett avsnitt eller fyra då. Kokar potatis, kokar majs och batat. Köper en födelsedagspresent men borde köpa fler. Tänker på alla böcker jag kommer att hinna läsa när jag i två månader ska jobba längre bort och ha långa lunchraster. Tänker att telefonbatteriet blivit dåligt och att jag kanske måste ta med laddaren till jobbet sedan för att kunna skriva till J på lunchrasten och fråga vad de gör. Tänker att jag redan nu saknar Hugo om jag inte fått hålla honom i famnen tillräckligt under dagen. Tänker att jag inte haft på mig annat än gravid- eller amninsgskläder på över ett år. Tänker att jag borde rensa min garderob. Tänker att vi borde rensa våra skåp. Rensar Hugos strumplåda och hittar en kvarglömd ministrumpa. Eller egentligen två, för i det här huset finns inga udda strumpor.

Lämna en kommentar

Filed under livet

Allt som sägs (via kläder?)

Intressant (?): ska på teater* ikväll och behöver självklart inte amningsvänliga kläder till det, men i stället för att känna ”WOHOO freedom hej HELA garderoben!” känner jag mer: ”Ääh, VAD ska jag ha på mig?!”. Konstigt! Under graviditetstiden kunde jag förvisso ibland tycka att det var rätt befriande att jag hade mina några paitor och nån klänning och det var det. Då var det å andra sidan väldigt uppenbart varför min garderob var så begränsad, nu är det ju ingen som ser på mig att jag har ett barn (förutom frenetiskt telefonkollande kanske?). Har sett många blogga om det här med att vara nöjd med det man har under sina köpstopp – nu har inte min lösning varit springa ut och köpa nåt nytt iofs, men en rensning av garderoben vore nog definitivt på sin plats. Plus kanske nånslags vuxenifiering av den också?

*) Personligt projekt: se allt Milja Sarkola skapar.

Lämna en kommentar

Filed under kultur, livet

Dagar som går

Förmiddagarna är sig lika, jag vet att vara snabb med lunchen när de första trötthetstecknen börjar visa sig. Han sover länge sedan, jag får tid för att själv äta/tömma tvättmaskinen/se på SKAM. Ännu kan rutinerna frångås vid behov, kanske somnar han i bussen, jag kan amma ute på stan, snart kan han sitta i matstolar även annanstans än hemma. Än kan han underhållas med min famn och en gummigiraff. Jag fyller diskmaskinen hela tiden, vita Tema-skålar är konstant barskrapade på gröt, potatis, avokado. Jag träffar min chef och pratar om hur jag snart, alltför snart, ska återvända till jobbet. Att jag ändå får återvända hem igen, men då till en toddler, någon som äter ur skålar ännu fler gånger om dagen, som är mer beroende av rutiner. Jag träffar P över en bulle med sylt och grädde, det skiljer en halv graviditet mellan våra barn, hennes dotter har fått ett fint namn men är ett alldeles litet knyte som ryms på en underarm. Min bebis skrattar åt sig själv i spegeln över min axel. En kväll tittar vi på några filmsnuttar från när vårt barn var nyfött, han åmar sig i babynestet och viftar med händerna framför sitt ansikte och är så liten, så ny, jag undrar hur man ens släpper ut dem från sjukhuset, ut i världen. Var han faktiskt så där röd och vindögd och pyttig? Bär hem papper om kostråd, ramsor och säkerhet i hemmet från rådgivningen, bär hem ett kålhuvud mot mjölkstockning från Citymarket, suckar över det senare. Håller mitt sovande barn i famnen, hans varma fingrar runt mitt ena, svalare, fattar inte att min kropp, våra gener, byggde den där fantastiska.

Lämna en kommentar

Filed under babyliv

Sex månader

Hugo. Mitt hjärtas fröjd. Grattis på halvårsdagen! Tänk att din ålder nästan kan räknas i år nu, och att det inte längre är kalenderåret du föddes utan året du kommer att fylla ett. Att du månad för månad tar dig genom dina första årstider och helger. Under julen var du en glad solstråle som gillade paketsnören, på nyårsafton somnade du med hörselskydd i vagnen strax före fyrverkeriet.

Jag förstår nu vad folk har menat när de skrutit med att deras barn är så roliga. Det är så otroligt häftigt att du redan nu har någon slags början till humor. Du gömmer dig bakom första bästa tygbit du får tag på, sedan kikar du fram och skrattar förnöjt när vi ”hittar” dig. Lika spännande är det om det är jag bakom trasan, och du blir så glad när du busar och får mig att skratta högt, hela ditt lilla runda ansikte lyser. Jag skulle kunna avfrosta hela vår frys med värmen i min kropp just då.

img_8313Du dreglar floder. Det är nog tänder på G säger alla, och jag håller med men ser fortfarande inte skymten av dem. Men du vill gärna gnaga på Sophie-giraffen och våra fingrar, och om jag ligger bredvid dig på filten kan jag få blöta pussar med öppen mun på kinderna. Din pappa blir lite avundsjuk då, jag säger att det nog mest är mjölken som doftar, men är glad i hemlighet. Om några månader är det han som ska vara hemma med dig om dagarna, och jag som ska vara avundsjuk.

Du älskar babysimmet, du sprattlar och plaskar och suger på tårna, ser nästan ut att kunna simma självständigt ifall vi skulle släppa dig. Du plaskar dig andfådd i badbaljan också, och om du är riktigt busig så ”springer” du i lavoaren när man tvättar din rumpa så att vattnet skvätter långa vägar. Du greppar efter saker i din närhet: handduken, leksaker, salvorna på skötbordet. Jag kastar blickar ner på dig på filten på golvet och förundras över leksakerna du fått tag i, tutten du plockat upp och satt i munnen.

Du älskar att flyga på mage genom huset, glada tjut och sprattlande fötter följer din väg. Du använder samma taktik när du ligger på mage på golvet och försöker ta dig framåt – händerna och fötterna rakt ut och upp så att bara magen rör vid golvet. Det är inte en särskilt effektiv taktik, och det märks att det har börjat göra dig frustrerad. Ibland stöder du på armarna, eller lyfter på rumpan som en larv, men ännu har du inte knäckt koden. Du vänder dig ibland från mage till rygg, men alltid i smyg.

Du sitter allt stadigare med stöd och några sekunder utan. Vi bytte precis till vagnens sittdel för att du ska få kika ut, och för att du börjar bli så lång. Jag gissar att du väger ungefär 7 kg och är kanske 68 cm lång?

Du älskar Sophie, din prasselbok och din lilla tygelefant. Du lyssnar ivrigt och klappar på boken när vi läser för dig, du blir alldeles tyst och stilla när vi sjunger och du skrattar glatt när vi ramsar A-ramsamsa. Du sover utan paus från 20.30 till ungefär sju, halv åtta efter att ha snurrat omkring som en virvelvind i din spjälsäng. Vi hittar dig i alla möjliga och omöjliga vinklar när vi tittar till dig om kvällarna, säger tyst till den andra att komma och titta.

Du är den minsta i vår familj, men det största som har hänt oss.

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

SKAM

screen-shot-2017-01-12-at-19-30-33

Här kommer ett föga överraskande inlägg: jag har sett på SKAM och jag gillar. Såg två avsnitt före jul och tyckte det var okej men inte mer. I dag fortsatte jag och nu är jag helt fast. Och kolla, i S01E09 (ja, jag har bingewatchat) dyker Emmi Itärantas Teemestarin kirja upp! Inte för att jag har läst den dårå, men i alla fall.

Nu ska jag fortsätta titta.

2 kommentarer

Filed under film och tv

Bara inatt också

Den där allra största skräcken för alla föräldrar, att vakna och lyssna efter små andetag. Och varenda natt känner du dig så fånig när du hör dem, som vanligt, för att du oroat dig i onödan. ”Hur blev jag en sån här människa?” tänker du. Du lovar dig själv att slappna av, du vet ju att ingenting kommer att hända. Men nästa natt ligger du där ändå klarvaken och stirrar upp i taket och skakar på huvudet åt dig själv, tills du tänker ”bara inatt också”: Och så smyger du upp och låter dina handflator täcka barnens smala bröstkorgar bara för att känna hur de höjer och sänker sig.

ur Björnstad, Fredrik Backman

Lämna en kommentar

Filed under babyliv, citat