Att överraskas två gånger

… och likt Smulan satt vi också på påsken och spånade barnnamn (utan resultat thank you very much, vi får nog klara oss själva) eftersom den här familjen i slutet av september utökas med en fjärde (!!) familjemedlem <3.


Det är en januarionsdag, vi har äntligen hunnit sitta ner och prata med P och kanske föds en tanke just där över smoothien, men sen ringer J och säger att vårt bud på Parhuset godkänts. Jag känner ingenting i kroppen annat än en förvirring över att min mens aldrig kommer, men den helgen smyger jag in på wc och lägger lugnt ifrån mig testet på lavoarkanten. Ser två starka röda streck framträda, springer halkar glädjegråter runt hörnet till köket och skrämmer min son och min man.

En dryg månad tidigare har vi skrivits in för en ny omgång barnlöshetsvård på Kvinnokliniken, så vi får tid för tidigt ultraljud direkt. Läkaren med ultraljudsstaven hinner se en fostersäck och gratulera innan hon konstaterar att hon inte ser något mer, att det kan vara ett mycket tidigt embryo men att det sannolikt är en tuulimuna. Allt hopp rinner ur mig, jag drar upp mina byxor och skriver med böjt huvud ner en kontrolltid i kalendern. Vi går genom korridoren, vet inte vad vi ska säga åt varandra. Håller handen tills vi skiljs åt. I det tomma som är mitt huvud känner jag mig tacksam över att de inte slängde ut oss från Kvinnis, att vi får fortsätta hos dem som planerat även om den här icke-graviditeten började på naturlig väg. Vill bara snabbspola till det, bort från detta limbo.

Det går några långa långa dagar, J som aldrig är på arbetsresa åker på arbetsresa och jag är så jävla sjuk och hostar så att kroppen rister. Jag nästan hoppas på blod i trosorna när jag går på toaletten, önskar att kroppen skulle sköta det själv. Vill inte vill inte vill inte ringa och sjukskriva mig för framkallat missfall. Jag sitter i evighetskorridoren på Kvinnokliniken, tas emot av en barnmorska som känner till situationen, talar lågmält när hon visar in mig i rummet. Läkaren ställer några frågor, jag säger att jag börjat må lite illa men att jag säkert inbillar mig, och läkaren ber mig klättra upp i gynekologstolen direkt. Hon rynkar ögonbrynen mot den gråsuddiga skärmen, Kan du låta bli att hosta, och sedan, Nämen hördu jag ser nog hjärtslag här. Barnmorskan hoppar upp från sin stol, kikar på skärmen Javisst, jag ser dem också. Grattis!

Vandrar evighetskorridoren till slut och tar hissen ner, hittar en någorlunda avskild plats och ringer J som sitter som på nålar på sitt hotellrum. Jag börjar gråtskratta direkt när jag hör hans röst, så det tar flera sekunder innan han förstår vad jag säger. Det är en bebis! Hjärtat slår!

Annonser

8 kommentarer

Filed under gravid

8 responses to “Att överraskas två gånger

  1. Nina Othman

    Thank god för vattenfast mascara! Det är så fantastiskt fint, grattis igen och igen! <3

  2. Så fint skrivet, och tusen grattisar igen!

  3. BRÖÖÖÖÖL! Fantastiskt fint, grattis ännu <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s