… vår flicka, vår fina lilla F.
Förlossningen, som jag tror jag ”vågar”/vill återkomma till den här gången, var delvis mer smärtsam än den med Hugo, men ändå en så mycket bättre upplevelse! Jag fick upp henne i famnen direkt, och både bebis och jag mådde hundra gånger bättre. Fick verkligen perspektiv hur annorlunda det kan vara, och i vilket dåligt skick även jag var senast, framför allt fysiskt då, men också psykiskt trasig av oro. Så tacksam att jag/vi fick den här upplevelsen som ett lite läkande balsam nu!
Bebisen är spänstig, sömnig och söt. Amningen.. får mig att känna mig ”levande”, om vi säger så, men bebisen har med råge passerat sin födelsevikt och rådgivningens krav på viktökning per vecka; tänk om också det kommer att bli annorlunda den här gången?
Storebror har tagit emot lillasyster med massor av ömhet och nyfikenhet, och det får trötta föräldrar varma ända in i märgen. Sin stora livsförändring reagerar han i stället på genom att vakna vansinnigt tidigt + plötsligt börja trotsa och få stora känsloutbrott – alldeles väntat alltihop, men ändå tungt att bemöta. Framför allt jag, som ändå mest sköter/bär/ammar/tvättar den lilla lilla trekilosklumpen, försöker aktivt bemöda mig om att minnas att han som plötsligt verkar så stor och tung fortfarande är min lilla pojke <3.
Lillasyster, tio dagar gammal i dag. Välkommen till familjen!
Panorama 
<3 Så härligt att det kan bli helt annorlunda!
Så skönt!