Antakaa tilaa!

Antakaa tilaa, antakaa happea! Antakaa edes kahden neliön metelitön nurkaaus. […]

Antakaa tilaa, antakaa kun hengitän! Antakaa edes hetki, että ajatusten sakka ehtii laskeutua mielen pohjalle, ja että näen edes hetken selkeämmin. Antakaa sen verran rauhaa, että stressikäyrä ehti laskea mäen alas, ja sen verran hiljaisuutta, että kuulen hengitykseni.

Antakaa tilaa, antakaa vähän omaa aikaa! […]

Antakaa sen verran tilaa, että muistan, kuka olen. Että en samastuisi tähän kireyteen ja väsähtelyyn, unohteluun ja ärähtelyyn; että en erehtyisi tekemään siitä identiteettiäni. Antakaa aikaa muistaa, että tämä on pelkkä vaihe: yksi hassu, ohimenevä vaihe, joka loppuu yhtä varmasti kuin se alkoikin.

Antakaa minun muistaa, että kohta on taas minun vuoroni.

– ur Hyvän jälki, Hanna Kivisalo

Niin paljon

Niin paljon teitä kaipasin, niin paljon,
että kyyneleet valuivat mustikkapiirakkataikinan sekaan
ja ostin pieniä vaatteita ja ajattelin,
että en ikinä valita valvomisesta
ja tekisin aina kaikki ruuat itse
jos vain saisin olla äiti.

Jos vain saisin olla äiti,
en valvoessani teidän kanssanne välittäisi onko päivä vai yö
ja puhuisin teille aina lempeällä äänellä
enkä ikinä korottaisi teille ääntäni
olisi päivä tai yö.

Niin paljon kaipasin,
että käänsin katseeni kohduista ja äideistä
ja kyyneleeni valuivat monen vuoden verran,
koska niin paljon kaipasin teitä
oli päivä tai yö
ja välilä kaipasin niin paljon,
etten halunnut nähdä ketään tai mitään.

Niin paljon teitä kaipasin ja nyt tämänkin haluan muistaa,
kun korotan teille ääntäni
ja turvaudun einesruokiin
ja ostan isoja vaatteita ja kenkiä ja toppavaatteita
ja kun te huudatte minun olevan maailman paskin äiti
ja kun valitan huonosti nukutusta yöstä
ja kun sylini ja sydämeni ovat teitä täynnä päivin ja öin
niin haluan muistaa,
että mitään muuta en ole elämässäni niin paljon kaivannut kuin teitä.

– ur Ehdinkö?, Heli Manninen

Persika

Jag får blåmärken lätt. Jag nuddar vid något, och de är där. Jag kan upptäcka en enorm, våldsamt färgad blånad någonstans på min kropp och inte ens minnas att jag slagit mig. Den blir mörkt lila, ådrig, speciellt över låren där fett och muskler ligger hårt packade. Sedan grön, sedan gul. Till sist allt mer hudfärgad tills den uppgått i det omgivande som om inget någonsin hänt.

– ur Hjärtat, Malin Kivelä

Jag är också sådan. Förvånas i flera år, liknar mig själv vid en persika likt antropologen i tv-serien från 90-talet. Men det blir värre. På sommaren kryper jag omkring i tunnlar på en inomhuslekplats med min son, och på kvällen är knäna och smalbenen nästan svartfläckiga. Min bebis greppar tag i mig med sin lilla hand under sina ståövningar, ger mig ett blåmärke rakt över nyckelbenet.

Jag går till läkaren till slut, är inte orolig men borde ändå ha gått tidigare. Min finska har brytning av mitt västliga språk, hennes av ett östligt. Hon ordinerar vad hon av misstag kallar en laglig* blodbild, och jag klämmer in mig och barnvagnen på ett provtagningsrum på laboratoriet bredvid. Redan samma kväll finns resultaten, inklusive referensvärden, att beskåda bakom bankkodssekretessen.

Trombocyterna är långt fler än minsta referensvärdet, helt som de ska vara. Jag är bara en persika.

 

*) Laillinen, vs laaja (bred).

Joku taika siinä on

Miten ne mahtuvatkin samaan sänkyyn. Kaipa se on jotain, mihin vanhemmat ja lapset pystyvät, ja mitä muiden on vaikea käsittää. Ne löytävät rauhan toisistaan, hankalissakin asennoissa. Joku taika siinä on.

– Taivaalta tippuvat asiat, Selja Ahava

Ensihetket

Ett till citat förresten, från Operaatio äiti-bloggen jag citerade nyligen och som jag hittade i somras. På den bloggen blandas.. tänkte skriva högt och lågt men det låter som om jag skulle rangordna ämnena. Allvar och flärd kan vi säga! Barnkläder och utflykter, men också livets allvarligare delar. Läste ett gammal inlägg, hennes första förlossningsberättelse, och även om det var mycket som skilde våra förlossningar (prematur/övertid, snitt/vaginal förlossning) åt så fastnade jag på vissa delar av upplevelsen och känslorna som lät så lika mina:

Koko kokemus oli todella rankka. En saanut vauvaa rinnalleni synnytyksen jälkeen, vaan poika vietiin pois luotani. Makasin osastolla ja kaipasin kipeästi hänen luokseen. Mietin sydäntä kuristaen, että kaipaako poika yhtä paljon äitiään kuin minä häntä? Olinko tahtomattani hylännyt lapseni tärkeimmällä hetkellä? […] En tiedä miten ikinä selviän siitä kamalasta ajatuksesta, että pieni lapseni vaan vietiin pois luotani. […] En koskaan tule kestämään sitä, että yhteisen elämämme alku meni niinkuin meni. En koskaan selviä siitä, että en ollut rakkaimpani luona tämän ensihetkinä. Olen ikuisesti katkera siitä, etten saanut tuntea sitä, kun vauva nostetaan ensimmäistä kertaa syleilyysi.

Hugo minns ju självklart inget av sin förlossning eller sin första tid på jorden. Efter de första tumultartade dagarna blev han ammad, fick famntid och kärlek precis som om ingenting hänt. Mina minnen av förlossningen kommer att blekna med tiden, har redan mattats av. Ändå tror jag inte att jag någonsin kommer att glömma känslan av förvirrning och rädsla som utbyttes mot blodisande skräck. Jag återkommer till den lilla babybaljan som de bäddade färdigt och som han aldrig fick använda, den ljusblå mössan barnmorskan valde ut men som blev kvar i förlossningssalen då först han och sedan jag rullades iväg åt olika håll. Värmen i det mörka rummet på barnavdelningen, de långa korridorerna som J rullade mig i rullstolen fram och tillbaka när jag hann mellan tiderna för mitt dropp med intravenös antibiotika. Hur jag lade all min kraft på de där rullstolsfärderna och tiden i rummet med vår lilla pojke, och sedan var så slut att jag knappt orkade äta väl tillbaka i min egen sjukhussäng. Förlossningsrädslan som inte fanns förrän den sista timmen, men som sedan bosatte sig i min kropp, kanske för alltid?

Ändå, när vi besöker sjukhuset för återkontroller, och jag ser skylten för förlossningsavdelningen, känner jag bara nostalgi och.. avundsjuka? Så sjukt häftigt ändå; den egna kroppen och barnmorskornas breda yrkesbeskrivning och kunnande.

Svenskspråkig panelhöna

Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.

– ur Islantilainen voittaa aina, Satu Rämö

P och jag pratar om det ibland, hur våra finskspråkiga kolleger missar en dimension av oss. Jag är ju så rolig till exempel (tycker jag själv…), men mycket av det får jag svälja, eller förtvivlat leta efter ord så länge att poängen går förlorad. Det är synd. Jag är glad att min svärmor vill tala svenska med mig till exempel, så får hon hela det charmiga paketet som är jag ;).

Men jag kommer ju bra överens med mina kolleger ändå, trots att de får bara 80 % av mig. Skönt att det räcker :).

Equal

[…] you’ll know when the child-care work is equally shared. You’ll know by your lack of resentment.

ur Dear Ijeawele – Or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions, Chimamanda Ngozi Adichie

Tack för den, Jessica!

Min namne Jessica Knoll bjöd på den här humörhöjaren (i Luckiest Girl Alive) häromdagen.. Åtta dagar kvar.

Bara inatt också

Den där allra största skräcken för alla föräldrar, att vakna och lyssna efter små andetag. Och varenda natt känner du dig så fånig när du hör dem, som vanligt, för att du oroat dig i onödan. ”Hur blev jag en sån här människa?” tänker du. Du lovar dig själv att slappna av, du vet ju att ingenting kommer att hända. Men nästa natt ligger du där ändå klarvaken och stirrar upp i taket och skakar på huvudet åt dig själv, tills du tänker ”bara inatt också”: Och så smyger du upp och låter dina handflator täcka barnens smala bröstkorgar bara för att känna hur de höjer och sänker sig.

ur Björnstad, Fredrik Backman

Gåvor

När du får barn är tiden inte längre din egen, den är en gåva som din partner kan ge dig.

ur Solkattens år, Merete Mazzarella

Catzo

Det är en sorg jag känner, och det är en ny slag sorg. Jag har aldrig varit med om den här tidigare, och nu inser jag hur det måste kännas för alla som försöker bli gravida men inte lyckas, eller inte lyckas genast.

Sorgen är reell, trots att det är en sorg över något som inte finns, som aldrig funnits. Sorgen måste få finnas, den måste få existera och ta plats i universum tills den är färdig att ge vika för ett nytt hopp.

Ni läser väl Ideala Catariinas modigt transparenta blogg om att försöka bli gravid med hjälp av insemination?

♡

Vauvaelämään heittäytyminen olisi helpompaa jos olisi pirteämpi, joskus on vaikeaa muistaa mikä päivä on tänään, mitä tapahtuu huomenna jos tapahtuu mitään. Sitten aamuaurinko osuu sängyssä jokeltelevaan, varpaitaan imeskelevään ja hymyilevään vauvaan, ja hän ajattelee, ettei mitään ihanampaa, kauniimpaa voi olla maailmassa.

– Syliin, Ina Westman

Horisonter

För mig lockar horisonten till skrivande eftersom den markerar gränsen för det jag kan se, samtidigt som den viskar om hur mycket som finns kvar bortom den, osett. Precis som orden på pappret ger mig en chans att formulera något som jag tror mig veta, samtidigt som resultatet alltid blir något annat än jag trodde.

Ylva har skrivit en fin text om sin vecka på Klovharun, Tove Janssons ö. Det blev en radioessä också, måste ta och lyssna på den vid nåt tillfälle.

Cornflakes och kontraster

Det är sent på kvällen och jag har haft problem med RSS:en så jag har inte Ellens blogg i min Feedly för tillfället, men någon har delat hennes senaste inlägg på Facebook och det visar sig handla om (potentiella) problem med att få barn. Tack Larsmo för att Svenskfinland har fått ett så fab språkrör i Ellen, någon som vågar skriva om känsligare ämnen!

Efter mitt gynekologbesök i höstas och vad jag då trodde var nån slags dom, började jag gråta varje gång jag hörde om nån som var gravid eller nån som skulle få barn. Hur glad jag än var för dem så kändes det som ett hån. Det kanske låter egocentrerat och det kanske det är, men det är så sjukt sorgsen känsla när nån annan får ha något som din kropp skriker efter. Jag visste inte hur biologiska klockor känns, men nu gör jag det. Det känns som ett tomrum strax under hjärtat och en fantomvikt, ungefär lika tungt som ett barnhuvud, i armvecket.

And let me tell you, i min ålder så hör man typ inget annat än att folk skaffar barn. Allt skvaller handlar om det! Det blir många gråtattacker på ett ett par månader bara.

Så mycket igenkänning på det hon skriver, även om min (vår) situation var en annan. Men samma rädsla är det, samma avund och sorg.

Det är förmiddag och en vecka kvar till beräknat datum. Jag går långsamt till rådgivningen där en äldre kollega även den här gången kallas in för att vänligt klämma och sedan skaka på huvudet över babyns superhöga och icke-fixerade läge. Eftersom babyn vid påtryckning ändå har utrymme att sjunka neråt, och mina värden annars är bra, är det bara att fortsätta som vanligt. Vänta. De påminner mig om att genast lägga mig ner ifall vattnet skulle gå (före fixering) och lägger till: Om du är i butiken så river du ner ett cornflakes-paket från hyllan och stuvar in det under rumpan för att höja höfterna!

Det är tidig eftermiddag och jag fortsätter vidare mot köpcentret. Min nyaste vän håller i en svartvit skål och jag säger Wow, va den där är väl ny? nästan innan jag sagt hej. Vi bälgar i oss vatten och pratar om beräknade datum och vänner som sms:ar och halvgalna blivande mor- och farföräldrar och servitrisen i kassan ser på våra magar och säger Ni sitter säkert vid samma bord? Och någonstans mellan Thailand och förlovningar frågar hon om jag minns en från gruppen där vi träffades, berättar att den kvinnans baby plötsligt dog i magen. Det är så varmt så varmt när man är i vecka 40, men nu har vi båda gåshud på armarna.

Fiktioner

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

– Helena Dahlgren, 100 hemskaste

Imagine

Girls had to believe in everything but their own power, because if girls knew what they could do, imagine what they might.

Gillian Flynns nattsvarta mörker möter Megan Abbotts svidande coming of age i Robin Wassermans Girls on Fire. Tips!

The way of the world?

Men touched women, unbidden, and the women murmured ”Don’t”, or shouted it, or pulled away, and either the men stopped what they were doing or they didn’t stop; it was the way of the world.

– Meg Wolitzer, The Wife (mycket bra bok, för övrigt)

Tragiskt att det där romancitatet utspelar sig i slutet av 1950-talet och att jag i nådens år 2016 fortfarande kan känna att det är spot on.

”Man gör inte barn, man får dem”

Vaikka joka viides suomalainen pari kohtaa jossain elämänvaiheessa tahatonta lapsettomuutta, unohtuu monelta edelleen, ettei lapsia tehdä, vaan niitä saadaan. Jokainen uusi elämä on ihme. Lapsenkaipuuta eivät kohtaa vain parit, vaan myös yksinelävät, joiden syli huutaa tyhjyyttä. Lapsettomuus on useimmiten salaisuus, joka pysyttelee visusti kaapissa. Suru korventaa hiljaa sisältä, mutta häpeä estää puhumasta. Miten surra jotain, mitä ei ole ollut olemassakaan? Miten työstää menetystä asiasta, jota ei koskaan edes saanut?

Kloka Maaret Kallio skriver fint om barnlöshet <3.

Melissa och Merete

Det är kanske lite konstigt att börja tänka på Merete Mazzarella mitt under pågående Melissa Horn-konsert, det är det nog, men sången Lät du henne komma närmre får mig att göra det i alla fall. Läste nämligen Solkattens år nyligen, där Mazzarella flera gånger tangerar det faktum att mannen hon älskar, L, är änkling. Hans barnbarn är inte hennes, de kan vara tillsammans enbart (?) för att den första hustrun inte finns längre. När han dör kommer han att begravas bredvid A, inte Merete. Hur ska man älska nån som har älskat nån förut?

Jag tänkte väldigt mycket på det där medan jag läste. Hur vi alla har bagage, naturligtvis, människor som vandrat genom våra liv och lämnat större eller mindre spår och ärr efter sig. Hur fint det är, att Merete och L finner varandra nu, att kanske just det här är deras tid. Men också hur det naturligtvis kan finnas en svartsjuka mot de(n) tidigare, hur de delat andra saker, platser, människor, minnen med människan man nu kallar sin.

Det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig.

This just in

Halvtidsjubiléet till ära sparkade babyn igår mot Jonathans hand! Så pupsigt att den lilla redan förstår sig på fin symbolik ;) En kompis ba: ”Jag är inte alls förvånad, hen är ju 50 % dina gener. Babyn kommer säkert att födas med en kalender i handen”. Haha!