Mosaik

Blonda bakhuvuden i bussen. Klockan är inte ens sju på morgonen, och jag ömmar för dem allihop. Hon vid dörren har inte varit till frissan på ett tag, det har jag vid närmare eftertanke inte heller. Hon som bor vid den branta backen har ett hår som lyser gyllene i morgonsolen, men hennes mun innan hon tagit på sig munskyddet är spänd. Jag undrar varför. Tänker på de halva ansikten jag lär känna på mitt nya jobb, ögon och hår bara, ovanför ljusblått munskydd och sjukhusets opersonliga kläder.

Fast det är inte helt sant. En måndag är de mörkblåa byxorna slut i min storlek, och jag känner mig som en helt annan människa då jag väljer de vita i stället. Jag reflekterar inte över vad de andra har på sig förrän de också bytt ut sina vanliga val. Med eller utan knappar, turkos eller mörkblå, kanske t-skjortan rentav, fast den har inga fickor. Tofflor, sneakers, paljasjalkakengät. De får starkare konturer också, jag lunchar med dem, utspridda vid de gröna punkterna fastlimmade på lunchmatsalens vita laminatbord, och bakom munskydden har de små näsor, fylliga läppar och värkande tänder. Över personalrummets eviga, lite för starka Juhlamokka i Arabiamuggar fogas fler mosaikbitar samman. En funderar över virusvaccin åt sin tonåring, en annan har ännu inte levt ett kalenderår utan sin livmoder. En har alltid historier på lager, men grät över livet förra veckan. En har sett flera decennier av branschen, räknar månader till pensionen. Min kalender räknar ner till slutet av min prövotid, och jag bokar in de första jobbveckornas nyfödda bebisar på halvårskontroll.
Viruset härjar vidare. Vi är alla snart dubbelvaccinerade, men delas återigen in i grupper. Varannan vecka paus i personalrummet med fönster, varannan vecka det röjda bakrummet för att kunna sprida ut oss, avstånd, alltid avstånd. För att skydda oss. För att skydda er.

Persika

Jag får blåmärken lätt. Jag nuddar vid något, och de är där. Jag kan upptäcka en enorm, våldsamt färgad blånad någonstans på min kropp och inte ens minnas att jag slagit mig. Den blir mörkt lila, ådrig, speciellt över låren där fett och muskler ligger hårt packade. Sedan grön, sedan gul. Till sist allt mer hudfärgad tills den uppgått i det omgivande som om inget någonsin hänt.

– ur Hjärtat, Malin Kivelä

Jag är också sådan. Förvånas i flera år, liknar mig själv vid en persika likt antropologen i tv-serien från 90-talet. Men det blir värre. På sommaren kryper jag omkring i tunnlar på en inomhuslekplats med min son, och på kvällen är knäna och smalbenen nästan svartfläckiga. Min bebis greppar tag i mig med sin lilla hand under sina ståövningar, ger mig ett blåmärke rakt över nyckelbenet.

Jag går till läkaren till slut, är inte orolig men borde ändå ha gått tidigare. Min finska har brytning av mitt västliga språk, hennes av ett östligt. Hon ordinerar vad hon av misstag kallar en laglig* blodbild, och jag klämmer in mig och barnvagnen på ett provtagningsrum på laboratoriet bredvid. Redan samma kväll finns resultaten, inklusive referensvärden, att beskåda bakom bankkodssekretessen.

Trombocyterna är långt fler än minsta referensvärdet, helt som de ska vara. Jag är bara en persika.

 

*) Laillinen, vs laaja (bred).

Vänder blad

Här ser ni en mörk bild på nästa års kalender, inköpt i Sellos Suomalainen efter igångsättningen i väntan på bebé faktiskt :D #sharing #TMI. Det blev en likadan inhemsk Putinki som jag har haft i år. Jag känner inte samma passion för den som för dem från Ordning & Reda eller Paperblanks från tidigare år, men den har en bra storlek och självklart vertikal veckovy.

Skrev in födelsedagar och annat viktigt med hjälp av årets kalender och fick rysningar när jag bläddrade genom vårvintern. Sjuk sjuk vabb sjuk. Labbprover, husvisningar och första trimesterdimman och nån nerv i bröstkorgen sönderhostad. Det blev ju finfint sen, med hus och bebis, men fy så hemskt det var!

Hon är här nu

… vår flicka, vår fina lilla F.

Förlossningen, som jag tror jag ”vågar”/vill återkomma till den här gången, var delvis mer smärtsam än den med Hugo, men ändå en så mycket bättre upplevelse! Jag fick upp henne i famnen direkt, och både bebis och jag mådde hundra gånger bättre. Fick verkligen perspektiv hur annorlunda det kan vara, och i vilket dåligt skick även jag var senast, framför allt fysiskt då, men också psykiskt trasig av oro. Så tacksam att jag/vi fick den här upplevelsen som ett lite läkande balsam nu!

Bebisen är spänstig, sömnig och söt. Amningen.. får mig att känna mig ”levande”, om vi säger så, men bebisen har med råge passerat sin födelsevikt och rådgivningens krav på viktökning per vecka; tänk om också det kommer att bli annorlunda den här gången?

Storebror har tagit emot lillasyster med massor av ömhet och nyfikenhet, och det får trötta föräldrar varma ända in i märgen. Sin stora livsförändring reagerar han i stället på genom att vakna vansinnigt tidigt + plötsligt börja trotsa och få stora känsloutbrott – alldeles väntat alltihop, men ändå tungt att bemöta. Framför allt jag, som ändå mest sköter/bär/ammar/tvättar den lilla lilla trekilosklumpen, försöker aktivt bemöda mig om att minnas att han som plötsligt verkar så stor och tung fortfarande är min lilla pojke <3.

Lillasyster, tio dagar gammal i dag. Välkommen till familjen!

Tillbaka på radarn

Du försvann från radarn, säger hon med sin ylleklädda bebis i famnen, och jag kan inte annat än att hålla med. Jag blinkar förvirrat åt att det är mars, för så länge var det bara evighetsjanuarifebruari och förra lördagen kom jag trött hem från jobbet med tårarna rinnande och konstaterade att jag varit helt frisk senast den sjätte januari. DET KÄNNS SOM GANSKA LÄNGE SEN KAN JAG SÄGA. Det är konstigt vad små och större förkylningar och en mystisk hostrelaterad muskelansträngning tär på humöret när de drar ut så där på tiden. Ändå är det faktiskt bara förkylningar och en och annan bronkitis, alla kommer att bli friska och jag har tackat universum för varje dag som gått som ingen i familjen drabbats av a) influensan b) spysjuka.

Mannen har varit på öl och hamburgare en kväll, säger Det var första gången jag träffade dem i år, och jag ger honom en trött blick, de flesta av mina få sociala program är också årets första. Men det tar sig! Våra biobiljetter går ut, men jag går på teater, tre gånger under loppet av en månad kanske.

Vi dammsuger, mailar, tittar på färgkartor och kakel och är trötta om kvällarna. Besöker huset en sen eftermiddag, barnet springer exalterat mellan de ekande rummen med en papperspåse i händerna, vårljuset skiner in genom fönstren och jag säger att jag tycker mer om huset för varje gång jag besöker det. Nu ska det snart börja rivas och målas också, bli lite mera vårt. Förhoppningsvis sitter vi där om en månad med flyttpizza och kartongkaos, och ännu några veckor senare i mindre kaos och känner Yes!

OCH! Det är min födelsedag nästa vecka, och påsk veckan efter det. Yes!

Vabb och husköp!

Det gick ändå sex dagisveckor innan det blev dags för det första vabbandet, det får väl ändå ses som ett positivt tecken. Att jag sen hunnit vara frisk i kanske fem dagar innan barnet däckade och det med besked, var ju sedan mindre lyckat. Kul arbetstagare man är!

Fast medan vi gått mer eller mindre på nässpray, Burana och antibiotika hela januari-februari, så hann vi faktiskt gå och bli med hus! Känns lite svettigt att ha ”shoppat” det med mördarvirus i kroppen, men tyckte fortfarande om det förra veckan då vi fick nycklarna, så det bådar ju gott ;).

Det gick precis som när vi en gång i tiden flyttade hit till Radhuset; vi hade talovahti på området, strötittade på någon visning ibland men skulle absolut inte flytta ännu. Och så går vi på visningen och jag säger Oj nej. Alltså.. det här måste vi ju ha! Haha, så kan man också göra! Sen gick allt väldigt fort eftersom säljarna accepterade vårt bud utan desto mer krångel, och förra veckans torsdag fick vi nycklarna i handen! Ännu ska det renoveras i köket och målas väggar, så inflytt blir först i april tror vi. Men ja, hej Parhuset!

Uppluckrad

Vi slutade med babysimmet i november och i förrgår tog vi oss äntligen i nackskinnet och kom iväg och simmade på egen hand. Valet föll på Alberga simhall och det visade sig vara rätt tänkt; Hugo är bortskämd med terapibassängers varma vatten så barnbassänger man själv fick nöja sig med på 90-talet (”Om ni fryser får ni simma nakna”, skolans simundervisning, never forget..!) är för kalla för honom ännu. Vi kom dit på eftermiddagen, och där var förstås en hel del jullovslediga barn och efter att ha vant sig vid Folkhälsans små grupper kändes bassängen smått kaotiskt, men Hugo lyste som en sol och plaskade för fullt i 40 minuter. Senare samma dag kunde jag konstatera att hela den egna kroppen som ett resultat av att ha lallat på i det varma vattnet och sedan bastu kändes så mjuk, inte omedvetet spänd liksom. Win-win.

Maxade mjukheten med att nästa dag ta mig (med Västmetron! RIP 132:an, världens bästa busslinje!) till Kämp Spa för att utnyttja presentkortet jag fick till födis (!) av lärkorna. Jag hade länge varit nyfiken på att testa hot stone massage och betalade nu lite extra för att få testa det. AAAAAAAAH. Kommer hädanefter att vilja lägga alla mina pengar på det! Pinsamt nog hade jag inte fattat att man faktiskt använder sig av stenarna för själva masserandet, trodde mest de låg som någon form av värme och tryck på kritiska muskelfästen, haha. Men efterforskningar visar på att jag inte var den enda som trodde det.

Bonnie

Jag blev skrällförkyld. Först det sedvanliga halsont – hosta – snuva, men sedan rök rösten helt och hållet i fyra dagar (fem?), det var minst sagt deppigt att inte kunna kommunicera med det lilla barnet. Jag låter fortfarande som Bonnie Tyler, men träffade äntligen några kompisar i gamla goda Omppu både igår och i dag. Skönt!

Förutom att det helt fysiskt är tyngre att vara sjuk när man samtidigt ska ta hand om ett barn, kände jag mig också mer instängd hemma* och mer deppig över att behöva avboka saker. Så gick nio dagar av mitt liv och kom aldrig åter liksom. Tiden tiden, du är så flyktig just nu!

*) Hemmadagar är hur sköna som helst – om de är självvalda. Sen att typ 20 cm snö smalt ner till slask när förkylningen var som värst gjorde inte heller vagnpromenader till den mest vettiga av idéer.

Han.

Förra veckans onsdag promenerade jag in på Jorv ungefär vid 12-tiden. Drygt åtta dygn (!) senare gick jag ut igen, men med den här utsikten:

Däremellan rymdes blod, svett, tårar, nedsövning, bröstpump, oro, intravenös antibiotika, rullstolsfärder genom kulvertar, alldeles för många sladdar och mitt livs både värsta och bästa minuter.

Men nu är han här. Nu är han HÄR. Nu är HAN här.

Sockerbelastad

Glukosbelastningssurvivorn här hej. Det är en grej man hör ganska mycket om, att lösningen är så äcklig och att man mår så illa. Sådan psykologi funkar ändå helt bra på mig: att jag pessimistiskt förväntar mig det värsta och sedan är nöjd när det är mindre hemskt än jag föreställt mig. Inte var glukosdrinken god nej, men den gick ner och hölls där. Mådde lite småilla ett tag, men distraherade mig med bok, textande och Hallonet som glatt sparkade på och tyckte socker var det bästa som hänt honom på länge. Fast Linns upplevelse med säng och sömn lät ju supernice, här får man snällt sitta i aulan med alla andra som ska på blod- och papaprov, så det var ju inte hemskt bekvämt. Sova får man inte heller!

Jobbigast var nästan blodproven, tre stycken. Ett efter tolvtimmarsfastan när jag anlände, ett efter en timme efter sockret och ett efter två. Jag har som tur inte obehag för blodprov, men mina ådror är inte så samarbetsvilliga så det krävdes inte mindre än fem stick för tre rör blod, sköterskan blev allt mer stressad och undrade om jag mådde illa eller ville ha en annan sköterska. Nu har jag plåsterlappar i armvecket och på båda handryggarna och kommer troligen att få maffiga blåmärken vad det lider. Heroin chic?

99

Tvåsiffrigt antal dagar kvar till baby beräknat datum! ”Firar” med sockerbelastning – önska mig lycka till!

Paket x 2

 
 Hundra gånger hellre skulle jag ju vara i ett soligt Göteborg just nu (ser liksom bilder på uteserveringar och knoppande träd..!). Men om jag nu måste ligga härhemma och hosta, så är paketöppning ett bra sätt att fördriva tiden!

Tack till Schenker för bra timing på paketleveransen, till J som promenerade efter det och slutligen till N som ringde på dörren och överräckte en present som jag inte kunde hålla mig till måndagen med att öppna. Pandor! Tycker att leopardmönstrat på människor i alla åldrar är cirka det fulaste som finns, ursäkta världen, men andra djurmönster är ofta supersöta. Befarar att vårt arma barn kommer att ha björnhalare fram till skolåldern…

Yyyl!

Är skrällförkyld och trött som en trasa. Att jag igår var tvungen att dumpa Bea Uusmas framträdande på Arbis kommer jag säkert över så småningom, men att även helgresan till Nina & Cyklisten i Göteborg i dag avbokades?

YYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYL!!!!!!

Önskar mig nu massvis med glass, blommor, böcker, sympatier och pandaparader som tröst!

Dagens bästa nyhet

Naturresursinstitutets uppföljning av björkhängen pekar på att pollensäsongen i år blir svagare än genomsnittet.

Ehhehe, nu lurade jag hit er med en halvspännande inläggsrubriken och så möts ni av en rafflande pollenrapport, sorry not sorry! Men snacka om att ha blivit knockad – talade med arbetshälsovården igår, mest för att vara förberedd på när vi åker söderut-ish nu i helgen. Fick den chockerande nyheten att de flesta antihistaminer inte är preggovänliga *skriet-emoji*, och ungefär två timmar efter det började jag hosta. I dag andas jag redan tungt. Blä.

Fick ”betyg”!

Man må säga mycket om vår rådgivningstantperson, men hennes felsägning där hon kallade graviditetsintyget för graviditetsbetyg var ändå helt charmig kan jag tycka.

Allt bra med mig, även om jag bara den senaste veckan plötsligt upptäckte att jag ju minsann gått och blivit framtung. Kan inte heller längre gå raskt, det river liksom i nedre magen, typ, jag tror inte att det är sammandragningar utan snarare ligament-issues, men får sakta ner oberoende. Hallonets (= arbetsnamnet) hjärta lät som en galopperande häst och sparkarna känns nu flera gånger om dagen, så jag tolkar det som att allt är bra med honom också. Överlag är det här en trevlig del av graviditeten (vecka 24 imorgon) där magen är rund och fin men jag ännu inte stånkar omkring som en astmatisk val. Håller tummarna för att det ska fortsätta så ett bra tag till!

Hungern

Bland topp tre-besluten jag tagit i mitt liv: ta med en smörgås att äta efter simningen.

Tack för den

Ni vet när man köper sin astmamedicin på apoteket och farmaceuten i kassan riktigt väljer bland varuproverna innan hon sträcker fram en age correcting day cream?

För övrigt

Dunderförkyld och hoppas orka de sista arbetsdagarna. Träffar vänner som bor utomlands. Går på julmiddag där någon är gravid och en annan precis mist sin förälder. Har någon enstaka julklapp kvar att packa. Glittriga naglar. En klädd gran som Jonathan tänder på morgonen när han vaknar. Omläsning av Harry Potter. Oklara nyårsplaner. Förundran över att det faktiskt redan är den tjugoandra. Converse på fötterna (9 grader ute). Ett matbord i julklappspaketeringskaos. Nedräkning och förväntan.

Helt fascinerad varje gång jag drar av mig byxorna

Jag testar på luftyoga under en möhippa på lördagen, hänger i ett grönt tygsjok med ben och huvud i luften och sträcker armarna ner mot marken. Två dygn senare har blåmärkena vid mina höftben blivit fläckvis blå-lila-röda, de omfamnar mig strax under midjan och sprider sig neråt närmare inåt. Bildar ett trasigt nät över nedre delen av magen, försöker mötas halvvägs men når inte ända fram.

Ljuva maj

Tack och lov så är björkblomningen mild i år och jag mår bättre än på länge*, men nog är den ett djävulskap det där trädet! Rinnande ögon, nysattacker från ingenstans och andning som någon som rökt i sextio år. Sexy times!

*) Famous last words.