Mosaik

Blonda bakhuvuden i bussen. Klockan är inte ens sju på morgonen, och jag ömmar för dem allihop. Hon vid dörren har inte varit till frissan på ett tag, det har jag vid närmare eftertanke inte heller. Hon som bor vid den branta backen har ett hår som lyser gyllene i morgonsolen, men hennes mun innan hon tagit på sig munskyddet är spänd. Jag undrar varför. Tänker på de halva ansikten jag lär känna på mitt nya jobb, ögon och hår bara, ovanför ljusblått munskydd och sjukhusets opersonliga kläder.

Fast det är inte helt sant. En måndag är de mörkblåa byxorna slut i min storlek, och jag känner mig som en helt annan människa då jag väljer de vita i stället. Jag reflekterar inte över vad de andra har på sig förrän de också bytt ut sina vanliga val. Med eller utan knappar, turkos eller mörkblå, kanske t-skjortan rentav, fast den har inga fickor. Tofflor, sneakers, paljasjalkakengät. De får starkare konturer också, jag lunchar med dem, utspridda vid de gröna punkterna fastlimmade på lunchmatsalens vita laminatbord, och bakom munskydden har de små näsor, fylliga läppar och värkande tänder. Över personalrummets eviga, lite för starka Juhlamokka i Arabiamuggar fogas fler mosaikbitar samman. En funderar över virusvaccin åt sin tonåring, en annan har ännu inte levt ett kalenderår utan sin livmoder. En har alltid historier på lager, men grät över livet förra veckan. En har sett flera decennier av branschen, räknar månader till pensionen. Min kalender räknar ner till slutet av min prövotid, och jag bokar in de första jobbveckornas nyfödda bebisar på halvårskontroll.
Viruset härjar vidare. Vi är alla snart dubbelvaccinerade, men delas återigen in i grupper. Varannan vecka paus i personalrummet med fönster, varannan vecka det röjda bakrummet för att kunna sprida ut oss, avstånd, alltid avstånd. För att skydda oss. För att skydda er.