Ensihetket

Ett till citat förresten, från Operaatio äiti-bloggen jag citerade nyligen och som jag hittade i somras. På den bloggen blandas.. tänkte skriva högt och lågt men det låter som om jag skulle rangordna ämnena. Allvar och flärd kan vi säga! Barnkläder och utflykter, men också livets allvarligare delar. Läste ett gammal inlägg, hennes första förlossningsberättelse, och även om det var mycket som skilde våra förlossningar (prematur/övertid, snitt/vaginal förlossning) åt så fastnade jag på vissa delar av upplevelsen och känslorna som lät så lika mina:

Koko kokemus oli todella rankka. En saanut vauvaa rinnalleni synnytyksen jälkeen, vaan poika vietiin pois luotani. Makasin osastolla ja kaipasin kipeästi hänen luokseen. Mietin sydäntä kuristaen, että kaipaako poika yhtä paljon äitiään kuin minä häntä? Olinko tahtomattani hylännyt lapseni tärkeimmällä hetkellä? […] En tiedä miten ikinä selviän siitä kamalasta ajatuksesta, että pieni lapseni vaan vietiin pois luotani. […] En koskaan tule kestämään sitä, että yhteisen elämämme alku meni niinkuin meni. En koskaan selviä siitä, että en ollut rakkaimpani luona tämän ensihetkinä. Olen ikuisesti katkera siitä, etten saanut tuntea sitä, kun vauva nostetaan ensimmäistä kertaa syleilyysi.

Hugo minns ju självklart inget av sin förlossning eller sin första tid på jorden. Efter de första tumultartade dagarna blev han ammad, fick famntid och kärlek precis som om ingenting hänt. Mina minnen av förlossningen kommer att blekna med tiden, har redan mattats av. Ändå tror jag inte att jag någonsin kommer att glömma känslan av förvirrning och rädsla som utbyttes mot blodisande skräck. Jag återkommer till den lilla babybaljan som de bäddade färdigt och som han aldrig fick använda, den ljusblå mössan barnmorskan valde ut men som blev kvar i förlossningssalen då först han och sedan jag rullades iväg åt olika håll. Värmen i det mörka rummet på barnavdelningen, de långa korridorerna som J rullade mig i rullstolen fram och tillbaka när jag hann mellan tiderna för mitt dropp med intravenös antibiotika. Hur jag lade all min kraft på de där rullstolsfärderna och tiden i rummet med vår lilla pojke, och sedan var så slut att jag knappt orkade äta väl tillbaka i min egen sjukhussäng. Förlossningsrädslan som inte fanns förrän den sista timmen, men som sedan bosatte sig i min kropp, kanske för alltid?

Ändå, när vi besöker sjukhuset för återkontroller, och jag ser skylten för förlossningsavdelningen, känner jag bara nostalgi och.. avundsjuka? Så sjukt häftigt ändå; den egna kroppen och barnmorskornas breda yrkesbeskrivning och kunnande.

Annonser

2 kommentarer

Filed under babyliv, citat

2 responses to “Ensihetket

  1. Vad ledsamt att behöva ha det minnet där som en tagg, men också fint att våga prata om det. Jag tänker att det säkert är något som ändå måste vara bättre idag än för kanske femtio år sedan, att kvinnor får prata om sådana trauman och faktiskt bearbeta det som behöver bearbetas. Inte bara lägga locket på och svälja den där bitterheten. Kram!

    • Jamen verkligen, då skulle barnen bara tryckas ut på löpande band, helt galet vad som kan ha blivit och gnaga hos de kvinnorna. Konstigt nog (?) har jag i just det här fallet snarare tyckt att det varit lättare att prata om saken än att skriva det (just här, speciellt), kanske för att det då finns utrymme för följdfrågor, specificeringar. Det blir obehagligare att se det så här svart på vitt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s