Fem månader

Jag säger det varje månad, men att den här månadsdagen redan är här? Fem månader är du nu, med tomteluvan stadigt planterad på ditt stora bebishuvud och dina julklappar kärleksfullt inpaketerade. Det stora i att få skriva mamma och pappa som givare på julklapparna! Eller att lyssna på Tommy Körberg skråla julsånger, en tradition jag själv vuxit upp med och som jag nu får föra vidare till dig. Det är stort, Hugo. Förlåt på förhand för alla gånger jag kommer att bli känslosam och tårögd och jättepinsam i dina ögon. Förlåt för att jag då helt vuxentråkigt kanske kommer att säga att du en dag kommer att förstå.

Du äter potatis nu, och morot, avokado, mango, broccoli och päron. Det tog en vecka innan du fattade vad det var frågan om, men nu är du ivrig och viftar hejvilt med fötterna där du sitter i babydelen i Stokkestolen. Du greppar dina pip- och tuttflaskor också, och din pappa och jag tittar på varandra och säger Han är så stooor! Och lite större har du äntligen blivit, den fasta maten har gett resultat och du är inte riktigt lika smal längre, hurra! Det var en vecka eller två där du var alldeles för upptagen av världen för att få ro vid bröstet, det var jobbigt när du bökade och skrek. Det måste ha varit strax efter din förra månadsdag men det blåste visst snabbt över?

Du har varit förkyld sen din senaste månadsdag känns det som, lite frisk(are?) emellan och sedan en ny bacill från Göteborg. Inget babysim ännu heller alltså, och alldeles för många brottningsmatcher mellan dig och mig och nässugen. Lite hes har snuvan gjort också gjort dig, dina höga gälla tjut som låter som en dinosaurie har varit lite mer kvävda den senaste tiden. Fortsatt dreglig är du, lämnar små pölar efter dig på golvet om du flyger fram, eller när du ligger där och torrsimmar på mage och viftar med armar och ben.

Vi var ute och reste! Förutom förkylningen som hela familjen drog på sig så var det en hit, med mycket familjetid och blek vintersol. Du var en superstjärna under flygresorna och dagarna i vagnen, det enda svåra var hotellnätterna i resesängen, speciellt den första, då var det bök och stök och skrik. Väl hemma var allt frid och fröjd igen, du sover hela nätter i ditt eget rum från klockan 21 till i bästa fall klockan 8, lite gnyr du vid sextiden men då hjälper tutten oftast. Och du har börjat sova ordentligt på dagarna, nästan så att jag vågar kalla det för någon slags rytm. Fint så!

Det är tungt att älska ibland, inte för att du ens prövar kärleken ännu, men för att det är jobbigt med oro över stort och smått. En oro som hemsöker mig betydligt mer än i din pappa, jag kan avundas honom för det. Men det är så hjärtskärande fint också! Att du kramar min hals när jag lyfter upp dig. Dina viftande små fötter när du får mat eller du ligger och jumppar på filten. Ditt ansikte när du ler. Alla ställningar och håll man hittar dig i i din säng. När du attacksomnade i flygbussen. Ditt ivriga plaskande i badibunkan. Dina snarkningar från vagnen. Dina ögon via speglarna i bilen, med mössan på svaj och tutten guppande.
Min glada lilla bebis. Du är det finaste som finns.

Advertisements

1 kommentar

Filed under månadsbrev

One response to “Fem månader

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s