Åtta månader

Hugo, min lilla strandraggare. I dag är du åtta månader och vi är på Langkawi där du får simma och plaska av hjärtans lust. Du har börjat protestera mera mot saker du inte gillar, och jag kan inte riktigt avgöra om du faktiskt tycker väldigt illa om det (t.ex. att lägga dig ner för påklädning, något du inte tidigare protesterat mot), eller om du helt enkelt känner hur dina olika beteenden genererar reaktioner i din pappa och mig. Hur som helst är det ett lite nytt personlighetsdrag hos dig, liksom dina små stråk av separationsångest. Du är mitt i en åskmolnsfas enligt Wonder Weeks, och så har vi ju faktiskt släpat dig över halva jordklotet. Fast helt otroligt bra har det gått, du är vår superstjärna! Visar upp dina två tänder i dregliga grin när människor ger dig uppmärksamet, och du kan vinka, typ!

Du sitter ganska bra, tycker om att göra det också, men faller stundvis handlöst bakåt ännu. Snören och tvättlappar ska petas på, rivas i och sättas i munnen. Bordsytor klappas på. Häromdagen låg du på rygg och höll upp en ”tung” kartongbok helt själv.

Du har ett helt fantastiskt minspel, vi skrattar åt dig flera gånger om dagen och min telefon håller på att explodera av mängden bilder jag tar på dig. Du lägger fortfarande ofta händerna bakom nacken, den looken passar speciellt bra här i värmen. Du ÄLSKAR andra barn och speciellt bebisar, det spritter i din kropp av glädje när du får syn på dem. Ibland gör du stora rullarutflykter på golvet och blir lite förnärmad när vi ställt en soffa i vägen för din framfart.

Du var sjuk häromdagen, en minimal förkylning bara, men det liksom märktes att du inte var dig själv. Jag älskar att jag känner dig så bra att jag märker sådant. Jag hoppas det kommer att vara så så länge jag lever.

Dina ben blir starkare, du står och surfar i min famn när jag håller dig under armarna tills dina ben viker sig som spaghetti eller du sträcker fram armarna och kryper ihop mot mig som en koala. Du tycker om när vi sjunger för dig, barnvisor på repeat eller i stunden påhittade sånger om att klippa naglarna. Du är nyfiken på din omgivning, spanar över våra axlar, begrundar från vagnen.

Ibland har det varit svårare att få dig att somna här på resan, och då märker jag hur otroligt bortskämda vi har varit med dig hittills. Vilket ”lätt” barn du är. Fastän vi vill att du ska sova i din egen säng har vi ibland ruckat på det under dagssömnen, och jag älskar när du somnar nära, dina små pysningar mot min hud.

För mig lyser du starkare än ekvatorialsolen, Hugo. Jag bär dig i mina armar mina tankar mitt hjärta. Jag bär dig till skötbord och genom passkontroller, men vet du, min fina, mina steg är alldeles lätta.

Advertisements

4 kommentarer

Filed under månadsbrev

4 responses to “Åtta månader

  1. Åh, jag blir alldeles mjuk i hjärtat av dina inlägg om Hugo!

  2. Heidi

    Håller helt med Karin! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s