Nio månader

Nio månader gammal är du i dag. Nio månader bar jag dig som ett litet hallonfrö i magen, och nio månader har du varit min ständiga följeslagare på utsidan. Fast numera är det din pappa som sköter dig om dagarna, medan jag hoppar på bussen till jobbet. Det känns… konstigt. Stundvis skönt, det kan jag erkänna, men mest konstigt. Ska det vara så här, att man ska tvingas jobba igen? Ser ni inte att du har hamsterkinder som jag vill pussa på, lent hår att smeka, en smal nacke att sniffa i?

Du ler mycket, och snödrivorna utanför fönstret smälter när du gör det. Du har två tänder i underkäken, hår som lockar sig vid öronen när du blir varm och en massa miner och ljud. Jag älskar att du pratar så mycket, testar dig fram genom ljuden. Du plockar upp små majsringar med pincettgrepp, du härmar oss när vi smackar med läpparna och häromkvällen vinkade du och ljudade hej-hej. Du ljudar en massa stavelser också, bland annat mam-mä som jag tror betyder mjölk. Mjölk är nog det bästa du vet, du släpper allt du har för händer när du får syn på en tuttflaska. Jag slutade amma de sista dagarna i mars, jag hade sörjt det på förhand så det största problemet var hur ont det gjorde fysiskt. Också den prövningen har du tagit som en kämpe! Lite mer fysisk är du mot mig än mot din pappa, kniper med dina små fingrar och har sugit på mina armar och kinder några varv, men annars kom du nog över det snabbare än jag.

I söndags åt du en middag som bland annat innehöll ett halvt hårdkokt ägg, och några timmar senare rev du dig på öronen, blev prickig i nacken, flammig över bröstet ryggen ansiktet benen. På barnjouren på Jorv fick du en vuxensäng, där pratade du glatt när läkaren undersökte dig och sedan låg du med ena benet korsat över det andra och var nöjd med att få titta på valvakan i tv. Både din pappa och jag är ju allergiska, så att du skulle få våra usla gener var ganska givet, men det var först när vi äntligen var på väg hem och läkaren räckte över ett recept på en adrenalinspruta som skräcken kramade om mitt hjärta med en iskall hand.

Sedan jag började jobba har du de flesta morgnar vaknat ohemult tidigt, mellan fem och sex sisådär. Det är tungt, speciellt som inte ens du själv är pigg då. Din pappa och jag hoppas på att det är någon form av separationsångest, samtidigt som det skär i hjärtat att tänka på att du kanske känner något sådant tungt i din lilla lilla kropp. Jag lämnar dig aldrig Hugo, var inte rädd.

Du älskar fortfarande att flyga på mage, och att titta på dig själv i spegeln eller på telefonen. Hesa skratt skrämmer dig. Du är väldigt kramgo, och ditt senaste specialintresse är våra ögonfransar. Du backar många meter, och varje vecka tänker jag att den här veckan kommer du att fatta hur du ska komma framåt. Du är den finaste bebis som någonsin funnits, och du är vår vår vår. Alltid ska jag älska dig.

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under månadsbrev

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s