En månad

Hugo. Min lilla pojke. Som vi längtade efter dig, och som du skrämde oss din allra första tid i livet. En crash course till föräldraskapet, och insikten om att oron nu kommer att gå, om inte hand i hand med oss, så åtminstone lura i skuggorna under resten av våra liv. Andas du, är du varm, är du kall, har du bajsat, är du lycklig?

Vi ska till rådgivningen på tisdag, och då kommer du antagligen att ha passerat fyrakilosstrecket. Du har långa smala ben och armar, med bebisveck och världens lenaste hud. En uppnäsa och kindhull som vibrerade när vi åkte bil hem från Jorv. Stora fina mörkblåa ögon, och oj så du tittar på mig när du är i famnen och inte är hungrig. Där och då stannar tiden. Ditt hår glimmar i rött, framför allt i solljus, det kommer från din mormors släkt och hon är stolt som en tupp (fast allra stoltast över din blotta existens är din morfar!). Alla försöker se något eget i dig, tycker minsann att du liknar just dem när de var små. Vi träffade en nästan jämngammal baby för några dagar sedan, och det var roligt att se hur ni hade helt egna utseenden men ändå vissa likadana bebisrörelser.

Vi ger dig en himla massa dumma smeknamn. När du är hungrig och når min famn hugger du huvudet in mot bröstet som en galen hackspett. Innan dess har du frustat och stånkat som en bökande gris. När du är nöjd med livet formar du munnen som ett litet o, och dina gäspningar är det allra finaste ljud jag vet. De åtföljs nästan alltid av att din pappa eller jag säger Naaaw!
Du tycker om att bada i din badibunka och är en storkonsument av blöjor. Igår använde du slut den sista blöjan i storlek ett, och dina fötter har börjat bli för långa för sparkbyxorna. Du har varit lugn och nöjd även på egen hand i sängen/babynestet, men de senaste dagarna har det vänt och du vill mest vara i famnen hela tiden, ”lagom” till att din pappa ska återvända till jobbet imorgon. Du lugnar dig alltid när du får ligga i grodställning på hans bröst. Jag vet ibland inte vart jag ska titta: på dig, eller på din pappas min när han ser på dig.

Nu är vi är tre i familjen, jag måste påminna mig själv om att säga ”på tremanhand”. Din pappa och jag känner dig nu, kan läsa dina ljud och signaler och det gör mig stolt. När du var alldeles ny och allt och alla var lite upp och ner, var det otroligt fint att känna hur självklar du var. Att du var någon vi ännu skulle lära känna, men att du genast var en egen liten fantastisk person. Du har ett fullständigt namn, men det är ännu en hemlis mellan dig och oss och Folkpensionsanstalten. Det svindlar av lycka att se det där under våra.

Jag är din mamma. Du bor här med oss. Ibland tittar din pappa och jag på tv, och du ligger i ditt babynest i den andra soffan och det liksom slår oss: där är du och du är vår! När du börjar dagis och skola ska jag presentera mig som din mamma. Alltid alltid ska jag vara det.

Annonser

8 kommentarer

Filed under månadsbrev

8 responses to “En månad

  1. Böööl vad fint skrivet!

  2. Så himla himla fint skrivet. Hugo kommer att vara lycklig över den här texten om trettio år. :)

  3. Svårt att läsa högt åt mormor då man inte ser så bra, Bööl 😍

  4. Martina

    jag är lite sen men SÅÅÅ FINT!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s