Vändagen

Vandrarflickorna kallar vi oss och tvillingar är vi också, fastän hon redan då är nästan en linjal längre än jag. I rosalila halare slåss vi mot bergslejon och alla andra faror man kan tänkas möta på en jorden runt-vandring. Ibland är vi programledare i stället, jag är förlovad med Saku Koivu och hennes syster röker en stor papperscigarr i direktsändning. Vi pratar pojkar vi är kära i när vi är nio fjorton nitton och när jag fyllt tjugofyra är hon min ena brudfrämma. Den andra är hon som på sjuan viftar med en träplugg i slöjden och säger att den ser ut som en tampong. Ett år senare går hon under loppet av en vecka från att vara någon jag lunchar med till att bli en själsfrände, och våra föräldrar klagar på telefonräkningarna och undrar vad vi är tvungna att prata om på kvällarna när vi redan setts hela dagen.
Min äldsta vän vars namn jag stavar fel på en kalasinbjudan i lekis flyttar in hos mig några veckor i Åbo, och senare är våra röster alltid mjuka när vi talar om den staden. Han som lägger sin hand på mitt lår vid Sydkinesiska havets strand blir min första pojkvän, han som kysser mig vid Hesburger när jag sovit två timmar på ett dygn blir min sista.
Feber och glasskiosker berättar hon om den första gången vi ses, och när jag hälsar på henne i London förstår vi över franskisar med majonäs att vår vänskap kanske kommer att hålla bortom studieåren. En annan övar sin svenska med mig över cider så söt att man grimaserar och när jag åker hem ger hon mig ett brev som jag gråtande läser på bussen. Cider är också det jag dricker en majkväll när vi går från bar till åbåt till bar för att alla hon och jag känner är upptagna på annat håll, men det är bra, för den kvällen upphör hon att vara någon jag känner via andra och blir min vän. I dag är det henne jag tänker på om jag plockar upp telefonen, henne och så hon som tog selfies med mig tio år innan det ens blev ett begrepp och som är den kanske finaste människa jag vet.
Hon som har olika frisyr på varje bild jag har av henne tyckte jag om från första stund, men jag minns inte när hon gled in på Favorit-listan bland telefonkontakterna som den självklara confidante hon är. Min rumskompis i Egypten är min kanske gladaste vän och några år senare blir våra småsyskon vänner i samma klassrum vi nyss lämnat. Samma klassrum där hennes barndomsvän blir också min, en vän som skriver brev till mig från grannstaden och en septembertisdag skickar en bild på en plaststicka med två streck och frågar om jag kan hålla en hemlis. Det kan jag.