För någon månad sedan SNAKKade Linn & Nadia om avundsjuka. Om det är bra eller dåligt, och om vad som genererar avundsjuka hos en själv. Min egen hållning är att avundsjuka är fullt mänskligt och att det är först när den övergår i bitterhet eller missunnsamhet som varningsklockorna ska börja ringa. Själv trampar jag väl rätt ofta ner i avundsjuketräsket och blöter skon. Kan känna kortvarig avundsjuka över andras resor eller roliga grejer de får göra eller lediga helger som ”alla” andra har. Så kallad materiell avundsjuka alltså, som flammar upp snabbt men försvinner nästan lika fort som man loggar ut från Facebook igen. På ett djupare och mer bestående plan är jag dock avundsjuk på:
– Folk som har koll. Så där allmänkoll ni vet, på det världspolitiska läget, litteraturhistorien, alla filmklassiker och på vad man egentligen ska göra med sin skattedeklaration.
– Folk som funnit sin plats i livet. Det här är mer diffust, men ungefär människor som både vet vad de vill i fråga om relationer, familj, jobb, boende och framtidsplaner och dessutom kommit dit. Själv tror jag mig veta men saknar fortfarande en del pusselbitar. Samtidigt tänker jag att man aldrig vet hela historien och att man inte nödvändigtvis blir lycklig bara för att man har nått alla sina ”mål”. Plus att det väl ändå är inte bara bra utan rentav viktigt att konstant ha någon slags drömmar och en vilja att sträva framåt, eller hur?
– Folk som motionerar naturligt och med glädje. Det här är min mest konkreta avundsjuka – jag förstår inte hur människor hinner, orkar eller ens vill (!) träna, och det här är något jag kämpar med. Jag vet att det känns bra efteråt och att det är både bra och nödvändigt både i stunden och i det långa loppet. MEN DET ÄR JU SÅ TRÅKIGT. Min fäktningskurs tyckte jag om, och badminton i Göteborg. Men annars är det ett jäkla mentalt piskande för att jag ska komma iväg till gymmet eller ut på den där powerwalken. Himla synd att det är så!
Vad är ni avundsjuka på?
Panorama 