Då och nu

I dag är det exakt ett år sedan jag blev mammaledig. Det känns himla avlägset. Men det hann födas en bebis däremellan, ett litet fnysande knyte som nu är ett ropande rullande roligt barn. Och jag hann ju rentav återvända till jobbet (om än för bara några månader den här gången). Tiden, tiden!

Skönt ändå, att jag fick de där månaderna hemma, två månader på dagen innan vi åkte iväg till Jorv och Hugo tittade ut 25 timmar senare. Två månader av lugn men också rastlös förväntan. Två vänner är gravida just nu, lustigt nog varandras namnen. Den ena med sitt första barn, den andra med sitt andra. Det är fint att få följa deras graviditeter, minnas den andlösa spänningen av att vänta sitt första barn, hur man visste exakt på dagen och procenten hur långt gången graviditeten är och vilken storleks grönsak eller frukt fostret liknar just den här veckan. Och sen den andra graviditeten, som liksom verkar rulla på där vid sidan om livet och det äldre barnet som måste matas tvättas nattas föras till dagis och kramas.

Jag hör berättas att man älskar sina barn lika mycket. Kanske på olika sätt, men lika mycket. Det tror jag på, liksom jag trodde på att folk sa att kärleken till ett barn inte är som något man tidigare upplevt (de hade ju rätt). Fast den där första graviditeten, den tror jag är speciell. Den får man aldrig igen. När allt är nytt och spännande och obekant och skrämmande och fint och galet och alldeles fantastiskt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s