Den där om berlinermunkarna

Det är senhöst och jag är så trött så trött så trött. Mina bröst gör ont också, och jag förstår ingenting, för graviditetstestet var negativt igen men jag har inte fått mens heller, trots att pillren jag svalt borde ha stabiliserat hela processen. Jag tänker att jag nog ska ringa till kliniken igen när linjerna öppnar, hamna i den förhatliga telefonkön och med svag röst prata om ägglossning och menscykler och viktiga små tabletter.
Jag lämnar sängvärmen och din sida, gräver i korgen efter ett test ändå, för att kunna svara när de frågar. Jag ser testfönstret färgas rosa som visar att det fungerar även om jag inte gör det, lägger det på lavoarkanten, drar upp byxorna. Kastar en blick mot det och ser det vanliga strecket och… ETT TILL! Jag springer, jag flyger, jag halkar runt hörnet, du sover ännu när jag börjar prata och rösten går upp och bryts. Är det häftigare att ha vetat det ensam några sekunder, eller att få vakna till de här orden? Kom och titta själv säger jag och tar dig i handen. Du sitter på wc-locket och tittar och tittar och darrar och i euforin hinner jag tänka att jag visste att det tagit hårdare åt dig än vad du låtit påskina.

Vi går ut på promenad, stöter på ett par bekanta och pratar om vinterdäck och det är så fantastiskt att ha den här hemligheten bara vi två. Samtidigt känns det som att alla kan se, att det lyser och bubblar kring oss? Vi handlar mat sedan, gurka och bröd och mjölk som vanligt, och du lägger ner två berlinermunkar i en påse för att fira. Jag tar fram tallrikar hemma, lyfter försiktigt ut munkarna och den rosa glasyren kletar fast i påsen, och jag skrattar Du har betalat bara för en munk gulle!

Senare, juli. Jag har en sjukhusbinda mellan benen, och värkarna har börjat över vår sena lunch i kafeterian. Aldrig har det tagit så länge att äta en portion fisksoppa. Jag tänkte ännu köpa en munk, säger du, vill du ha? men jag andas andas och skakar på huvudet. Vi går ut till bordet bredvid huvudingången, det är högsommar och du sätter dig ner och vänder upp ansiktet mot solen. Jag står lutad mot bordet, vaggar med höfterna och du öppnar ögonen, kisar, Va har du så där ont, förlåt jag förstod inte? Sommar, sommar och sol, än är det tjugo timmar kvar tills vår tysta lilla pojke ska krystas glida rivas ut ur mig, men det vet vi inte ännu, du har glasyr i mungipan skulle jag kunna skriva men det kanske inte ens är sant. Det som är sant är att du åt den där munken och att det var först när en vän som fick höra förlossningsberättelsen och skrattande sa En munk igen! som jag kom ihåg att det var så allting började.

Annonser

7 kommentarer

Filed under gravid

7 responses to “Den där om berlinermunkarna

  1. babyjanes

    Känner för att säga grattis igen! Som om det hände igen just nu. :D

  2. Så fint så fint! Alltså jag älskar din stil.

  3. Du skriver väl en bok om det här, snälla. Så fint Jessi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s