Aylan.

Det regnar hela sommaren. Man får klä sig i strumpor och skor, jacka ännu sista veckan i juni. Loma! utropar vi på Facebook och tillbringar nästan tre veckor på sommarstugan. På tumanhand dessutom, mysigt. Det är så fuktigt att brasan ryker in, våra kläder luktar rök märker vi när vi tar bilen och kör iväg på utflykter.
Vi äter caféfrukost när Jonathans mamma ringer och han tystnar, vänder bort ansiktet. Begravningen är tre veckor senare, barn barnbarn barnbarnsbarn under tallarna, blommor vid stenen som nu bär två namn. Det doftar solvarma barr och snoret fryser inte i näsan.

Vi börjar jobba igen. Det regnade hela tiden säger jag, det blir skönt med en sista semestervecka i solen. Vi googlar biluthyrning och båtutfärder, där finns laguner också, Medelhavet ser helt turkost ut på bilderna. Jag köper Salvequicks fotmask som jag har läst om på bloggar, baddar fötterna i strumpor av plast och några dagar senare börjar huden falla av i långa remsor som jag river bort om kvällarna. Helt lena fötter får jag, textar kompisar Köp! Rekommenderas!
Hemförsäkringen ligger i ett uppsprättat kuvert på matbordet och har blivit jättedyr nu när jag fyllt 28. Han googlar andra företag, kan få rabatt med sitt huslån. Vi kan rentav få ersättning om våra flyg blir försenade.

* * * * *

Det regnar granatsplitter hela sommaren. Aylan måste gå i Farouhs gamla skor när de går till torget, de är för stora så han kan inte springa så snabbt. Egentligen får han inte springa alls, mamma håller hårt i hans hand hela tiden, Aylan snubblar i skorna för mamma tar så långa steg. Ändå tycker Aylan om torgdagarna, för de går nästan aldrig ut annars längre. Ibland sparkar de boll på gatan med pappa, men efter en stund plockar pappa bollen i famnen och säger att mamma bli för orolig.
Det är tråkigt inomhus, och trångt också nu när Ari och hans mamma flyttat in efter att deras hus blev bombat. Aris mamma gråter hela tiden, till och med när det blir mat. Ari river på huden vid naglarna så att det kommer blod, Aylan tycker inte om att dela säng med honom, filten har blivit helt blodfläckig. Ari har också Farouhs kläder på sig, på honom är de alldeles för små. Aris mammas sjal är sönderriven och alldeles gråtvåt men hon vill aldrig låna någon av mamma.

Pappa är mycket borta och hinner inte sparka boll längre. Det måste finnas en väg ut säger mamma åt Aris mamma fastän ytterdörren är öppen för att vädra när hon säger det.
En kväll kommer pappa hem senare än vanligt, de har redan ätit utom mamma som hela tiden stiger upp och tittar ut genom fönstret mot gatan. Hon suckar jättehögt när pappa kommer, Aylan ligger redan till sängs under den fläckiga filten då, men han ser att pappa ser glad ut, man ser nästan inte ögonen mellan gladrynkorna. Jag har hittat en väg viskar pappa och Aylan vill också ha superögon som ser i mörkret när han blir stor.

Du måste vara en stor pojke nu säger pappa på stranden, det är nästan mörkt men Aylan ser att gladrynkorna är borta igen. Mamma gråter mer än Aris mamma, hon har två filtar under armen och de skakar där hon står bredvid den guppande båten. Ari har redan klättrat i. Aylan vill att pappa också ska komma, inte Ari som skriker och sparkar i sömnen men aldrig vill sparka boll på dagarna som pappa. Det kommer en stor våg från det stora havet, det rinner i lite vatten i Aylans stora skor. Det kittlar mellan tårna.

Advertisements

2 kommentarer

Filed under livet, skrivande

2 responses to “Aylan.

  1. Så vackert författat om något så outsägligt sorgligt och hemskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s