15. Sofforna i mitt liv

Det fanns två lövmönstrade i mitt barndomshem. De blev allt mjukare i takt med att Lillebror och jag blev äldre, men då de ännu var hårda kunde man bygga kojor i det lilla utrymmet de bildade i vinkeln med samma bokstav som vårt efternamn. En liten syrelös och trång koja med en brun filt som tak, men som vi alla vet är hemligheter hemligare och sagor mer spännande i kojor. Man kunde också somna bland löven, om man var så febrig att man höll på att brinna upp och inte ville ligga ensam i sin säng på nedre våningen medan familjen åt middag. Eller om man var mindre än man själv ville tro, och det där vuxna pratet man först storögt lyssnade till egentligen visade sig vara ganska tråkigt och armstödet var lite hårt men ändå skönt att vila huvudet mot en stund, och så vaknade man plötsligt i sin egen säng och gästerna hade gått hem.

Sedan kom det en rutig med buller och bång, den ville inte låta sig baxas upp på övre våningen förrän några spjälor i trappan tagits bort, och när den skulle bäddas ut för första gången var fjädringen så kraftig att sängdelen flög ut och karvade bort en flisa ur golvet på köpet. Om jag tjatade och borstade tänderna färdigt innan programmet började, fick jag iklädd pyjamas se på första säsongen Ally MacBeal i den rutiga soffan, KappAhl hade köpt en massa reklamplats och vår nya granne jobbade på KappAhl så det var nästan som om hon också var med i tv. Den rutiga hängde med länge fast den aldrig var särskilt älskad – kanske mindes vi alla den där gropen i golvet även om mamma lagt en matta över den. Älskade med all den kraft ett tonårshjärta uppbådar var i stället de första pojk- och flickvänner som fick övernatta i den rutiga soffan. Soffan och pojkvännen vandrade ut genom dörren för länge sedan, men flickan finns kvar, hon är äldre nu, och hon och Lillebror har köpt en egen soffa, en grå.

Jag flyttade hemifrån utan soffa, men det gick bra i alla fall, för i reklampauserna till Desperate Housewives bytte jag och mina två vapendragare plats på de stolar jag hade, så att alla skulle få rättvisa tjugo minuter bekvämt och obekvämt. Samma höst köpte jag en vit soffa, och när den skulle bäras upp till min enrummare fick den där pojken jag träffat en kall oktobernatt hjälpa till och samtidigt säga hej åt min familj. Sex månader senare bar han ner den igen, och in i vårt första gemensamma hem, där vi tre år senare satt i hans fruktansvärda beiga åbäke till soffa och ringde våra föräldrar för att berätta att vi förlovat oss.
Den andra möbeln jag köpte tillsammans med pojken som blev min man, var den mörkgråa soffan till vårt andra hem, ett hem som – och det här är sant, för skulle det vara påhittat skulle det vara fånigt – min gamla granne hjälpte oss att sälja. Hon som nu är fastighetsförmedlare, men som en gång jobbade på KappAhl och nästan var med i Ally MacBeal.

Idén till inlägget är lånad från Ylvas fina text.

Annonser

4 kommentarer

Filed under livet

4 responses to “15. Sofforna i mitt liv

  1. Han med grå soffa

    Det var ett roligt o fint inlägg!

  2. micke

    här är du som bäst <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s