Melissa.

Lät du henne komma närm’re?
Var hon vackrare än mig?
Det finns dagar då jag tänker
mer på henne än på dig.

Jag är en sådan där förmodat konstig person som lyssnar väldigt lite på musik. Har väldigt sällan på musik ens i bakgrunden hemma, och sen jag hittade podcasts är det de och inte musiken som fyller mina hörlurar på väg till och från jobbet. Inte så att jag inte uppskattar musik, men det hör liksom inte till min survival kit.
Ändå, eller kanske just därför, är det fint att lyssna ibland. Och riktigt extra fint är det att göra det från första raden på balkongen, alldeles precis mitt framför den rätt korta sångaren med det vackra mörka håret. Som pratar om den speciella känslan på Finlandsbåten, och om att skriva en sång till en vän som förlorat inte bara en människa utan en framtid. Som säger: Jag klär mig som om jag var på väg till en begravning och jag hoppar och dansar inte på scen, men jag vill att ni ska veta att det här är jag som allra lyckligast.
Och så sjunger hon såklart. Mycket. Snabbt och långsamt, gammalt och nytt, ensam och tillsammans med bandet. Hon sjunger om långa nätter, och hon sjunger sånger som för mig smakar Pågens polarbröd med ost på, ätna i ett kallt rum under de allra sista dagarna i Göteborg.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under citat, livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s